2025 har inletts med försenade och inställda tåg. Situationen för oss som reser är helt oacceptabel. 2023 kom enligt myndig­heten Trafikanalys endast 59 procent av tågen fram helt enligt tidtabell. Mycket pekar på att siffrorna för kommande år blir ännu värre.

Trafikverkets planerade reinvesteringar på en av Sveriges mest trafikerade tågsträckor, mellan Stockholm och Göteborg, kommer att innebära enkelspårsdrift för långa avsnitt under minst fem år. Banarbeten som förr hanterades med sänkt hastighet förbi arbetsplatsen har ändrats till total spåravstängning, med stora störningar som följd.

Trafikverkets generaldirektör har fått frågor om hur problemen ska hanteras. Hans svar (Sydsvenskan 20/12) innehåll två förslag: Resenärerna bör ta med mat under sina resor och färre tåg bör tillåtas på spåren. Detta duger inte – vi föreslår en helhetslösning för hur tågtrafikanternas villkor ska förbättras.

Tågtrafik kan spela en nyckelroll i utfasningen av fossil energi samtidigt som en god tillgänglighet tryggas. Rätt skött kan tåg erbjuda fossilfria, energisnåla och bekväma transporter. Även om individer försöker välja bort flyg och bil ligger huvudansvaret hos politiken, om transportsystemet som helhet ska bli hållbart.

Det är dags för en dialog om vad som behövs för att ta tillvara tågtrafikens potential att bidra till samhällets bästa. För att tillräckligt många ska kunna och vilja åka med tåg krävs en långsiktig politik för järnväg och tågtrafik omfattande såväl investeringar, organisation som ekonomiska styrmedel.

Människors vilja att resa med tåg är större än vad järnvägen i dagsläget kan tillgodose. Sverige har mycket att lära av hur järnväg och tågtrafik sköts i andra länder. För att göra tågtrafiken mer attraktiv och anpassad till resenärernas önskemål bör politiken prioritera följande:

1.Punktlighet. Järnvägen är som en processindustri där synkronisering är avgörande. Erfarenheter från länder som Schweiz och Japan visar att det går att uppnå näst intill förseningsfri tågtrafik genom strategiska järnvägsbyggen och ett systematiskt förebyggande underhåll.

Dagens svenska järnväg är alldeles för fragmenterad, där Trafikverket, tågoperatörerna, underhållsentreprenörerna och de regionala kollektiv­trafikmyndigheterna alltid kan skylla på någon annan när trafiken inte fungerar. Staten måste säkerställa ett samlat ansvar för järnvägens olika delar – inklusive spår, verkstäder, under­håll och andra viktiga funktioner. Det är nödvändigt, men otillräckligt att bara höja statsanslagen.

2.Fler ska kunna resa med tåg. Trots alla problem är det många som åker tåg. Persontrafiken på järnväg har fördubblats under 2000-talet. För att möta en ökad efterfrågan krävs nya tågsträckor, snabbare tåg, ökad tur­täthet och fler sittplatser.

Järnvägen kan liknas vid kroppens blodomlopp. Kroppspulsådern är snabba och kapacitetsstarka förbindelser (stambanor), medan det kapillära nätet har lägre kapacitet och hastighet (sidobanor och lokal spårtrafik) men har en viktig matarfunktion från orter utanför huvudstråken. Alla delar behövs för att systemet ska fungera effektivt.

Om långsamma gods- och lokaltåg inte ska sinka snabba tåg, krävs att banor separeras utifrån hastighet. Kapacitetsbrist var enligt Tågstatistik orsaken till 55 procent av förseningarna 2024. Järnvägsutbyggnad är en förutsättning för punktlighet och ökad tågtrafik.

3.Förutsägbarhet och stabilitet. Med över 50 tågföretag som kör på svensk järnväg är fördelningen av plats på spåren komplicerad. Den tidtabell som fastställs varje år blir oftast klar alldeles för nära den tidpunkt då de nya tiderna ska gälla. Detta hindrar att köp av tågresor till julfirande, fjällresor med mera kan göras i tid.

En omvänd ordning vore bättre. Detta genom att riksdagen beslutar om en nationell och långsiktig trafik­försörjningsplan, varefter man bestämmer vilka järnvägsinvesteringar som krävs för att få plats med tågen och se till att trafiken kan bli punktlig. Riks­dagens trafikutskott har med stor majoritet vid flera tillfällen tillkännagett till regeringen som sin mening att nationella kollektivtrafikförsörjningsplaner ska tas fram.

4.Hållbara regler för arbetspendling. Reseavdragen bör vara neutrala i relation till transportslag. Detta har tidigare förordats och beslutats av en bred riksdagsmajoritet. Stöd för kollektivtrafikpendling ska inte förmånsbeskattas.

5.Goda villkor för tågföretag och deras personal. Brist på lok­förare och annan trafikpersonal är en väsentlig orsak till att tåg ställs in. För att möta detta krävs bättre ekonomiska förutsättningar för att bedriva tågtrafik så att anställda kan ha rimliga arbetsförhållanden samtidigt som tågresenärer får det bra.

6.Gör det enklare att åka tåg. Informationen har försämrats de senaste åren, genom att det inte längre finns publicerade linjetidtabeller och kartor som ger en överblick över tågutbudet. Samma brist finns på stationerna, där ofta bara avgångarna den närmaste timmen annonseras. Att köpa biljett behöver bli lika enkelt som med flyget.

I den allmänna debatten framförs många klagomål över tågförseningar och andra olägenheter för tågtrafikanter. Ibland krävs ansvariga politikers avgång. Sänkta biljettpriser är ett vanligt förekommande önskemål. I riksdags­debatten ligger fokus på anslag till järnvägsinvesteringar och underhåll.

Inget av detta kommer ensamt att göra tågtrafiken bättre. Staten måste ta ett samlat grepp för att tågtrafiken ska fungera väl och kunna växa. Stora organisationsförändringar måste göras. En helhjärtad satsning på tågtrafik är både effektivt för samhället och nödvändigt för att transportsystemet ska bli långsiktigt hållbart.