Tre M-politiker med ansvar för kollektivtrafiken, Carina Zachau, Kristoffer Tamsons och Peter Hermansson, riktar berättigad kritik mot Trafikverket och den tidigare S-regeringen (Aktuella frågor 1/12). Det är SJ och regionala trafikhuvudmän, till exempel Skånetrafiken, som möts av tågresenärers frustration över att inte kunna köpa tågresor i tid, tågförseningar och annat tågtrassel.

Men det är fler än Socialdemokraterna som är skyldiga till dagens dåliga villkor för järnvägstrafiken. Regeringen bör reda ut vems ansvaret är, men ännu viktigare är att den blickar framåt och identifierar vilka åtgärder som kan leda till att tågen går i tid, att fler tåg får plats på spåren och att all tågtrafik planeras med god framförhållning.

Annons

Tidigare hade Statens Järnvägar – SJ – helhetsansvar för tågtrafiken i Sverige. Maktskiftet till en borgerlig alliansregering 2006 innebar en långtgående uppstyckning. Privata tågbolag tilläts köra där det förmodades ge vinst åt ägarna. I många fall ägs dessa privata tågbolag av andra stater. Ett exempel är det Hongkongägda MTR. I Skåne körde DSB First, som ägs av den danska staten, under några år, men det funkade dåligt.

För att klara konkurrensen gjorde SJ sig av med sådant som lokförarutbildning och vagnreserver.

Även om inte allt blev bra, innebar konkurrensen en del fördelar för resenärerna. SJ blev mer lyhört för deras önskemål.

Inför riksdagens beslut om att avreglera tågtrafiken påtalade Konkurrensverket att konkurrens på spåren bara skulle vara meningsfull om det finns ledig bankapacitet. Så är det inte idag. Bättre villkor för ett tåg innebär sämre villkor för ett annat tåg.

Riksdagsbeslutet att slå samman Banverket och Vägverket till Trafikverket var ett misstag. För att beställa underhåll och förebygga akuta problem som ger avbrott i tågtrafiken krävs specialkunskaper som Trafikverket verkar lida brist på. Det visar inte minst onsdagens omfattande avbrott i tågtrafiken i hela Sverige.

Som tågförespråkare är det också svårt att ha förtroende för Trafikverket. Förslaget i den nuvarande regeringens budget att omfördela 750 miljoner kronor från järnvägsunderhåll till vägunderhåll kommer från Trafikverket.

Dessutom är planering och byggande av järnväg i Trafikverkets regi både dyrare och långsammare i Sverige jämfört med andra länder, enligt Europeiska investeringsbanken.

Alla regionala kollektivtrafikhuvudmän har en lagstadgad skyldighet att upprätta en trafikförsörjningsplan. Men vad gäller det rikstäckande trafikutbudet saknas ett motsvarande uppdrag. Tilldelningen av tåglägen är ettårig och skapar stor oreda för såväl SJ som den regionala tågtrafiken. Regeringen bör se till att det finns en långsiktig nationell tågtrafikförsörjningsplan som får styra de järnvägssatsningar som görs. Så är det i Schweiz och där går tågen i tid.

Annons

Sverige var pionjär när stambanorna anlades på 1800-talet. Det var ett av de största besluten den svenska riksdagen har tagit i fredstid; två till tre gånger statens årliga intäkter. Staten lånefinansierade utbyggnaden av stambanorna för att få färdigt hela järnvägssystemet så snabbt som möjligt.

Att bilda ett särskilt statligt bolag för byggandet av nya stambanor och storregional tågpendling kan vara ett sätt att få en långsiktig finansieringslösning och samtidigt ge utrymme för behövliga järnvägssatsningar i hela landet. När Öresundsbron byggdes användes just en sådan lösning med framgång. Ny järnväg kan då byggas på kortare tid och mer effektivt i ett svep istället för att delas upp i olika nationella planer. Genom serieproduktion och standardiserad utformning kan kostnaderna pressas utan att kvaliteten på det byggda minskar.

Järnvägen har en unik möjlighet att minska beroende av importerad fossilenergi. För att företag och hushåll ska slippa drabbas av elransonering eller strömavbrott vid effekttoppar bör regeringen rikta sitt fokus mot just järnvägen.

Ju fler resor och transporter som kan göras på järnväg desto mer el frigörs också till andra angelägna behov.

Regeringen kan ta beslut som gör att järnvägen byggs ut och sköts bättre. Såväl resenärer som godstransportköpare borde ha rätt till framförhållning och kunna lita på att tågen kommer fram i tid.