Jonas Sjöstedt har rätt i att det vore bäst om vänstern och de gröna snackade ihop sig i klimatpolitiken. Han har också rätt i att båda sidor har ägnat sig åt tjuvnyp. Angående vem som varit värst skulle förstås mycket kunna sägas. Men inför valet mellan att rösta på MP eller V är det framtiden snarare än historien som ska avgöra. Det är först när klimatkraven ställs mot andra intressen som korten synas. Miljöpartiet må ha många brister, men när det gäller att konsekvent prioritera minskad klimatpåverkan är riktningen otvetydig. Denna konsekventa hållning är i grunden också en rättvisepolitik, såväl globalt som i Sverige. Kraftiga skyfall, värmeböljor, orkaner och andra extrema väderleksfenomen drabbar fattiga mer än rika. Undermåliga bostäder i slumområden står inte emot orkaner och kraftig nederbörd.  De allra fattigaste har inte råd att fly när deras hem blir översvämmade eller när dricksvatten och mat tar slut. 

Som vänsterväljare är det därför rimligt att rösta på Miljöpartiet i riksdagsvalet inte bara som ett taktiskt stöd utan för att Miljöpartiets klimatpolitik utgår från internationell solidaritet även när det kanske inte är opportunt i förhållande till den svenska väljarbasen.

1975 blev jag medlem i dåvarande VPK och var aktiv under 30 år, bland annat som riksdagsledamot 1998–2005. Jag uppskattade att internationell solidaritet var ett grundfundament för politiken i ord och handling. De fattigaste 50 procenten i världen står för mindre än tio procent av utsläppen samtidigt som de rikaste tio procenten står för cirka hälften av alla globala koldioxidutsläpp och därför är klimat­politik intimt förknippad med krav på global solidaritet. Jag delar helt det som står på Vänsterpartiets hemsida: 

”Klimatpolitiken ska integreras i all politisk och offentlig verksamhet, så att klimatpolitiken blir en inkorporerad del i dessa verksamheter i stället för att den bedrivs separat.” 

Den omsvängning som Vänsterpartiet gjort det senaste året visar dock på en helt annan praktik. 

En av Sveriges stora utmaningar är ständigt växande ekonomiska klyftor. Förslag på tak för bensinpris, stöd för storförbrukning av el eller andra subventioner som upprätthåller höginkomsttagares ohållbara vanor permanentar klyftor och är svårförklarligt utifrån en vänsterståndpunkt. Välbärgade invånare kan söka svalka och skugga på semestern samtidigt som åtskilliga barnfamiljer världen över inte har råd att lämna städernas hetta. Självklart behövs det åtgärder i Sverige för att se till att klimatpolitiken inte drabbar de ekonomiskt svagaste, men dessa åtgärder ska i sig inte förvärra klimatkrisen. 

Det finns ingen återvändo om mänskligheten ska ha en framtid. Det måste bli svårare och dyrare att förstöra klimatet. Sociala orättvisor måste bekämpas med politik som minskar klassklyftor och inte med en försvagning av klimatpolitiken. 

Då borde fokus i trafikpolitiken vara resenärer som behöver förbättrad kollektivtrafik utan taxehöjningar i stället för stöd till bilister. Bidrag skulle gå till energieffektivisering i flerfamiljshus istället för att bara kompensera husägare som använder mycket el.

Att försöka stoppa utfasningen av fossil energi genom sänkta ambitioner när det gäller omställning till förnybara drivmedel är skadligt för miljön och bidrar dessutom till Putins krigskassa. Solidaritet med kommande generationer borde vara en självklar utgångspunkt för partier som gör anspråk på att ta klimatkatastrofen på allvar. Att göra skillnad på riktigt blir alltmer angeläget när IPCC-rapporterna talar om blodigt allvar för biosfär och människor. 

Miljöpartiet har en klimatfärdplan. Det behövs också kompromissvilja och politiskt hantverk för att göra skillnad på riktigt. Radikala klimatåtgärder måste kombineras med beteendeförändringar för att inte svika fattiga människor som drabbas av klimatförändringens konsekvenser. En röst på Miljö­partiet är en röst på klimaträttvisa.