Vänsterpartisterna Emma-Lina Johansson och Anders Skans har många sympatiska ambitioner när det gäller hur Malmö bör utvecklas (Aktuella frågor 12/3). Segregationen i staden är väl dokumenterad. Behovet av politik som minskar orättvisor och satsar på socialt arbete är stort. Att förbättra för kvinnodominerade låglönegrupper i kommunen är en klok prioritering.

Men hur ska Vänsterpartiets förslag kunna bli verklighet?

När gör ett parti bäst i att samarbeta och när är det bäst att vara i opposition? Vänsterpartiet och Miljöpartiet har båda program som förutsätter en rejäl samhällsomställning om de önskade målen ska nås.

Partier med en radikal värdegrund kan ha svårt att göra eftergifter. Men alla partier utan egen majoritet i beslutande församlingar som kommunfullmäktige eller riksdagen måste kompromissa för att få igenom sin politik. Frågan om när resultatinriktade överenskommelser är att föredra framför utanförskap är ett besvärligt dilemma.

Såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet har ingått i politiska majoriteter som styrt kommuner. Men Vänsterpartiet har oftare än Miljöpartiet valt att stå utanför eller hoppa av ett pågående styre.

Emma-Lina Johansson och Anders Skans understryker att de hellre lämnar samarbeten än går med på nedskärningar. Så valde Vänsterpartiet att göra i Malmö 2015. Samma sak skedde i Lund, också det under den förra mandatperioden, när minskade intäkter gjorde en omfördelning av utgifter nödvändig – Socialdemokraterna och Miljöpartiet valde att stanna kvar i styret.

Under den nuvarande mandatperioden är den hetaste frågan i flera skånska kommuner om det är motiverat att ingå i samarbeten med syfte att förhindra Sverigedemokraternas vågmästarroll och därmed motverka den nationella trenden av ett sammanhållet M, KD, L och SD-block. Ett ja på den frågan bidrog sannolikt till att MP-Lunds medlemsmöte våren 2019 godkände ett förhandlingsresultat med den styrande Lundakvintetten. Om den överenskommelsen ska granskas från ett djupare höger-vänster perspektiv måste politikens konsekvenser för olika samhällsgrupper redovisas.

Att Höjeådalen nu till följd av MP:s och Lundakvintettens överenskommelse är ett kommunalt naturreservat istället för att bebyggas enligt tidigare planer ger Lundabor säkrad tillgång till en nära natur. Det har framför allt betydelse för dem som inte äger ett fritidshus, har en villaträdgård eller har råd med semesterresor.

Att systemet med delade turer – att personalen är ledig mitt på dagen och istället arbetar på kvällen – har fasats ut i Lunds kommunala äldreomsorg och hemtjänst är ett lyft för en stor grupp lågavlönade i en kvinnodominerad sektor. Det gick att få bort de delade turerna genom att Miljöpartiet samarbetade med kvintetten.

Överenskommelsen mellan Miljöpartiet och Lundakvintetten har också medfört att socialnämndens budget har ökat kraftigt. Det har gett bättre villkor för de invånare som är i störst behov av samhällets omsorg.

Visst kan det kännas skönt med en vass reservation och att slippa ta ansvar för kompromisser – på åskådarplats är det enklast att vara radikal. Men nu visar rapporter från FN:s klimatpanel att det behövs ett politiskt ledarskap som har förmåga att genomföra nödvändiga åtgärder för att fasa ut olja och annan importerad energi.

Många kompromisser kommer att krävas för att hejda klimatkatastrofen och samtidigt minska klyftorna mellan fattiga och rika. Min slutsats är att såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet oftast kan spela en viktigare roll genom att göra kompromisser med dem som styr snarare än att vara en kommentator utan möjlighet att påverka.