Den pågående klimatförändringen med allt kraftigare skyfall och andra extrema väderleksfenomen drabbar fattiga mer än rika. Det gäller oavsett om det handlar om svenska eller globala förhållanden. Enligt Världsbanken måste åtgärder genomföras brådskande för att begränsa klimatförändringarna, annars kan det leda till att ytterligare 135 miljoner människor kommer att leva i extrem fattigdom 2030. 

Människor som lever i fattigdom är ofta direkt beroende av naturresurser som skog, mark, vattendrag och hav för att överleva och kan därför drabbas särskilt hårt av klimatförändringar. Undermåliga bostäder i slumområden står inte emot orkaner och kraftig nederbörd. Av jordens fattigaste är 70 procent kvinnor. De allra fattigaste har inte råd att fly när deras hem blir översvämmade eller när dricksvattnet tar slut. De fattigaste 50 procenten i världen står för mindre än tio procent av utsläppen samtidigt som de rikaste tio procenten står för cirka hälften av alla globala koldioxidutsläpp. 

På Vänsterpartiets hemsida står det: ”Klimatkrisen är akut och vi måste snabbt få ned utsläppen. Det finns en stark rörelse och folklig opinion för att göra det och skapa ett långsiktigt hållbart samhälle.” På samma hemsida finns ett studiematerial om klimat där man kan läsa följande: ”Klimatpolitiken ska integreras i all politisk och offentlig verksamhet, så att klimatpolitiken blir en inkorporerad del i dessa verksamheter i stället för att den bedrivs separat.” 

Mot denna bakgrund framstår partiets nya linje att om begränsa klimatpolitiken till satsningar på grön industripolitik som obegriplig. Att Vänsterpartiets ansluter sig till de borgerliga förslagen om sänkta dieselskatter och förnekar att beteendeförändringar är nödvändiga för att minska klimatpåverkan utgör ett svek mot fattiga människor som drabbas av klimatförändringens konsekvenser. 

Välbärgade invånare kan söka svalka och skugga på semestern samtidigt som åtskilliga barnfamiljer inte har råd att lämna städernas hetta. Självklart behövs det åtgärder för att se till att klimatpolitiken inte drabbar de ekonomiskt svagaste i Sverige, men dessa åtgärder ska i sig inte förvärra klimatkrisen.

Det finns ingen återvändo om mänskligheten ska ha en framtid. Det måste bli dyrare att förstöra klimatet. Sociala orättvisor måste bekämpas med politik som minskar klassklyftor och inte med en försvagning av klimatpolitiken. 

S-MP-V-utspelet om höjda garantipensioner är rätt väg att gå. Klimatpolitiken behöver ändras och inkludera alla oavsett inkomst. Om klimatpolitik förenas med ambitionen att minska klyftor kan opinionen för radikala klimatkrav bli starkare. Då borde fokus i trafikpolitiken vara resenärer som behöver förbättrad kollektivtrafik utan taxehöjningar i stället för dem som har råd att köpa en ny bil. Då skulle offentliga medel för att förhindra flygbolagens konkurser omdirigeras till SJ. Då skulle flyg- och väginvesteringar som gör det svårare att nå klimatmål stoppas och medel överföras till förbättrad järnvägskapacitet i hela landet. Människors välbefinnande skulle överordnas utrymme för bil i städernas planering. Kombinerad mobilitet och olika bildelningsformer skulle premieras och inte höjda avdrag för den som bara kör i egen bil. Stöd skulle gå till energieffektivisering i flerfamiljshus istället för att bara kompensera just de husägare som använder mycket el.

Det är beklagligt att Vänsterpartiet distanserar sig från den folkrörelse som främjar att äta mindre kött, skippa charterresan och åka kollektivt. Men Vänsterpartiets omvändning förbättrar potentialen för partier som vill gå i takt klimat­opinionen och lyssna till forskarnas rekommendationer. 

När FNs klimatpanel IPCC lämnar nya rapporter vill alla partier utom SD kalla sig klimatpartier. Men det är först när klimatkraven ställs mot andra intressen som korten synas. Solidaritet med kommande generationer borde vara det viktigaste för alla partier som gör anspråk på att ta ansvar och vara den vuxne i rummet.