År 2016 gjorde fem partier i Sverige ett handslag för energisektorns långsiktiga spelregler. Efter decennier av politiserande och oenighet vann klokskapen över kortsiktigheten.

Partierna kom överens om att ny kärnkraft får byggas på befintliga platser där kärnkraften redan finns, dock utan subventioner.

Det är nog få, utöver M och KD, som anser att tre år representerar en långsiktighet.

KD, M och SD, partier i ständig bottenplacering för sin klimatpolitik, letar nu med ljus och lykta efter en nisch när opinionen kräver klimatansvar. Men åtgärder som verkligen krävs för att vända klimatutsläppen saknas tyvärr i det konservativa blockets verktygslåda.

M och KD, partier som vill förknippas med marknadsmässiga villkor, anser uppenbarligen att just kärnkraft ska hållas under armarna med subventioner ur skattebetalarnas fickor. De vill snedvrida marknaden för att gynna en produkt som just marknaden dömt ut.

Solkraft blir varje dag allt billigare och effektivare, vind- och havsbaserad elkraft växer. Det händer kort sagt mycket spännande i den förnybara energisektorn varje dag.

Visst kan nya förnybara energislag behöva subventioner i en inledande fas, men i dag är osubventionerad sol- och vindkraft betydligt billigare än kärnkraft och anläggningar som drivs av fossil kol och olja.

Att gynna ett energislag som är dyrare än de miljövänliga alternativen är huvudlöst. Inte minst då kärnkraft ökar risken för mycket allvarliga konsekvenser vid en eventuell olycka, medför miljö- och hälsostörande uranbrytning och innebär ett oetiskt handlande gentemot kommande generationer då det högstrålande avfallet behöver lagras säkert i över 100 000 år.

Behöver vi då inte kärnkraften som ”basenergi”? Svaret är nej.

I Sverige har vi under 1900-talet byggt ut ”det vita kolet”, som vattenkraften en gång kallades. Med vattenkraft kan vi vrida på eller av kranen, och sekundsnabbt reglera elproduktionen för att kompensera för olika effektbehov och variationer i tillgång på sol- och vindkraft.

Att lagra elenergi när vind- och solkraft växer till större volymer kommer att bli en nyckelfråga framöver. Tekniken går framåt för ellagring i batterier, men också för andra sätt att lagra el.

Några exempel är att spjälka vatten till vätgas och syrgas när eltillgången är hög, för att senare använda vätgasen för elproduktion i bränsleceller. Eldrivna pumpar kan pumpa upp vatten till en högre nivå, för att vid ett senare tillfälle kunna släppas på och driva en turbin för elproduktion.

Lokal energiproduktion är också en mycket viktig aspekt. Solceller på ditt eget hustak innebär att du producerar energin på samma ställe som den används. Därmed blir behovet mindre av långväga transporter av el i högspänningsledningar kors och tvärs över landet.

Hela samhället blir också mindre sårbart för störningar när mycket energi produceras och lagras lokalt.

En missuppfattning som florerar är att FN:s klimatpanel IPCC förordar mer kärnkraft för att klara klimatkrisen. Det är felaktigt eftersom IPCC aldrig ger rekommendationer utan uppdraget är att sammanställa vetenskaplig litteratur.

IPCC har i sin senaste rapport om 1,5-gradersmålet sammanställt cirka 90 olika scenarier från vetenskaplig litteratur för att nå målet högst 1,5 grader. En del av dem använder kärnkraft som en av flera energikällor.

Men det betyder inte att IPCC förespråkar kärnkraft som en lösning. Tvärtom. När analyser av kärnkraftens utveckling görs i rapporten så visar de på många negativa aspekter som att kärnkraften utvecklas sakta, tar lång tid att bygga och motverkar de globala utvecklingsmålen.

Omställningen behöver göras nu. Vi kan inte vänta det decennium eller två som en eventuell ny subventionerad kärnkraft skulle kräva för att bli verklighet, och samtidigt underlåta att satsa allt på det förnybara.

Vi har tio år på oss och har varken tid eller råd med KD:s och M:s lek med skattebetalarnas pengar, som dessutom utsätter oss för de risker som kärnkraften innebär.