När Öresundsförbindelsen invigdes etablerade de statliga järnvägsaktörerna i Sverige och Tyskland, Green Cargo och Deutsche Bahn, en tvåvägsstrategi för tågtransporter mellan länderna. Enligt denna ska minst en tredjedel av järnvägstransporterna mellan Sverige och kontinenten gå via tågfärjorna, för att säkra två transportvägar och försörjningen

Line, rederiet som driver tågfärjetrafiken mellan Sverige och Tyskland, både kostnaden för att konkurrera med en landlänk vilken regleras och prissätts av danska staten, och ansvaret för att upprätthålla den politiskt uppbackade tvåvägsstrategin.

Detta måste de inte göra – trafik med traditionella färjor utan tåg är betydligt mer kostnadseffektivt än det nuvarande upplägget.

Vad händer om de privata rederierna som bedriver trafiken ger upp och om – bevare oss väl – den fasta landförbindelsen fallerar? Då är Sverige isolerat från omvärlden.

Detta är en högaktuell fråga, som inte bara är relevant ur ett säkerhetsperspektiv. Tågfärjorna fraktar både gods och passagerare, och utgör därmed ett miljövänligare alternativ för resor till kontinenten för personer som annars tvingas ta flyget eller bilen. När en enig forskarkår säger att vi måste flyga mindre blir det uppenbart att de klimatsmarta resesätten till kontinenten måste finnas kvar även i framtiden. Miljöpartiet ser det som en mycket angelägen fråga att kämpa för snabbare, bättre och fler tågförbindelser i Sverige och till Europa, där tågfärjorna utgör en viktig del.

Sverige behöver hitta ett rimligt sätt att säkra landets försörjning, för det fall att landvägens järnvägsrutt skulle fallera. Finansiering av järnvägsfärjorna kan vara ett sätt. Ett annat sätt kan vara att öka flexibiliteten för frakthantering i Trelleborgs hamn för att främja mer järnvägstransport via färjorna. Det tredje och sannolikt viktigaste sättet kan vara att stärka tåggodsets konkurrenskraft i förhållande till vägtransporterat gods.

Tågfärjetransporten är viktig och satsningarna kan inte vänta.