I senaste numret av Nature hävdar ett antal forskare att ökningen av mänskligt orsakad klimatpåverkan måste vändas inom tre år om det ska finnas en chans att klara Parisavtalet.
Jag vet inte vilka osäkerhetsbedömningar som ingår i deras resonemang, men anser ändå att det är hög tid att fasa ut användningen av olja och kol.
Men hur ska det vara möjligt att genomföra en så radikal förändring på så kort tid?
Tre principer kan vara lämpliga att tillämpa.
1. Försiktighetsprincipen
Det finns goda skäl för att utgå från försiktighetsprincipen. Det är mycket viktigt med forskning och utveckling, men med tanke på hur stor förändring som ska ske under en kort tidsrymd är det i första hand teknik samt metoder som redan finns och fungerar nu som måste vara grunden för oljeutfasningen.
Jag är övertygad om att både andra och tredje generationen biodrivmedel så småningom kommer att fungera som ersättning för fossilt i bensin, diesel och flygbränsle. Självklart ska forskning och utveckling som kan leda till nya drivmedel samt nya drivmedel fortsätta.
Med tillgängliga kunskaper om biologisk mångfald, ekosystem och naturresurser är det inte möjligt att ersätta all den fossila energi som idag används inom transportsektorn med biobränslen.
Sveriges ambition att vara en föregångare och bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer bör rimligen förverkligas på ett sätt som gör att andra länder kan följa efter.
I dag importeras merparten av de biodrivmedel som används i transportsektorn.
Därför bör klimatomställningen av persontrafiken fokusera på hur kollektivtrafik, cykel och gång kan ersätta bil och flyg. Motsvarande omställning från lastbil till järnväg och sjöfart bör ske för gods.
Dessutom måste det ifrågasättas om vissa transporter bör ske överhuvudtaget. Det är inte hållbart att fiska i en världsdel, rensa och filéa fisken i en annan världsdel och sedan konsumera den i en tredje världsdel. Fartyg som fraktar frusna livsmedel drar mycket energi.
Mer analys borde ägnas åt var politiken gör störst nytta för att enskilda medborgare ska kunna göra klimatsmarta val i vardagen.
2. Politik och livsstilsförändringar
I klimatdebatten är ofta inriktad på vad enskilda kan göra, exempelvis vilken mat som ger lägst klimatpåverkan. Och om Sverige ska bli ett föredöme för hur människor i andra länder ska leva måste hela konsumtionen räknas in, inte bara det som produceras i Sverige.
Det som behöver få ett större utrymme i klimatdebatten är hur politik och livsstilsförändringar och politik kan samspela bättre.
Mer analys borde ägnas åt var politiken gör störst nytta för att enskilda medborgare ska kunna göra klimatsmarta val i vardagen.
De flesta av oss kan välja bort de livsmedel som har störst klimatpåverkan. Att kunna ersätta bil- och flygresor med tåg förutsätter emellertid att det finns järnväg som med fungerande tågtrafik.
Att kunna få hem dagligvaror utan bil underlättas av om lanthandel och stadsdelsbutiker finns på gång- och cykelavstånd.
Om kommande generationernas väl och ve ska få styra är det stora förändringar av såväl politik och livsstil som måste ske. Inte det ena eller det andra, utan både och.
Brist på vatten och andra fenomen som kan relateras till ett förändrat klimat driver människor på flykt. Detta måste tas i beaktande vid både politiska och personliga beslut.
Vad är det Sverige ska exportera? Kanske kan bussar, kollektivtrafik-know-how, rötgasanläggningar få större utrymme i exportstrategin och petroleumbaseradeprodukter mindre?
Kanske kan kajakturer, fjällvandring och tågluffande bjuda på exotiska upplevelser i stället för flygresan till en fjärran kontinent?
Om inte klimathänsyn väger tyngst vid alla beslut så kanske det kan göra det vid några tillfällen. De av oss som har barn och barnbarn bör ha deras framtid i övervägande när vi väljer hur vi gör.
Kanske kan kajakturer, fjällvandring och tågluffande bjuda på exotiska upplevelser i stället för flygresan till en fjärran kontinent.
3. Klimatåtgärder som gör många delaktiga
Att sätta solceller på sitt tak eller köpa en elbil kan vara ett sätt att visa klimatansvar.
Men människor som bor i hyreshus och inte köper bil måste få ett större utrymme i klimatomställningen. Att dela väggar med andra och att resa kollektivt är oftast energieffektivt.
Reseavdrag, ränteavdrag, förmånssystem, klimatskatter och övriga ekonomiska styrmedel måste förändras för att underlätta en långsiktigt hållbar utveckling för hela samhället.
De styrmedel som ger störst klimatnytta har också vanligtvis även en positiv fördelningseffekt. Flygskatter ska ses i det perspektivet.
