Kärnan i klimatpolitiken är att steg för steg fasa ut de fossila bränslena. Denna grundsyn är, såvitt jag kan förstå, alla politiska partier ense om, och den ligger också till grund för EU:s klimatpolitik.

För att säkra att en sådan utveckling kommer till stånd, har jag i en artikel i Dagens Industri föreslagit att riksdagen bör fatta beslut som innebär ett förbud för försäljning av petroleumbaserade – alltså fossil – bensin och diesel, om 15-20 år.

Det kan ske antingen genom att begränsa den mängd fossila drivmedel som totalt får säljas eller genom en kvotplikt som innebär att oljebolagen blir skyldiga att successivt öka andelen biodrivmedel så att den till sist uppgår till 100 procent. I det läget är fossila drivmedel förbjudna.

Förslaget har fått beröm av bland annat Centerpartiets miljöpolitiska talesperson, Kristina Yngwe, medan Yngwes moderata motsvarighet, Jessika Rosencrantz, protesterar mot tankarna eftersom de, enligt henne skulle slå mot glesbygden.

I dag finns det ingen långsiktig politik för att fasa ut de fossila drivmedlen. Nuvarande skatterabatter till biodrivmedel går inte att utöka, vilket lämnar både biltillverkare, drivmedelsbranschen och konsumenterna i sticket.

Särskilt människor som bor utanför storstäderna behöver stabila, politiska besked som gör investeringar i förnybara drivmedel lönsamma. I dag är det främst i storstäderna som laddstolpar, biogas samt andra alternativ till fossil bensin och diesel finns att tillgå.

Genom att fatta ett beslut som innebär att fossila drivmedel bara kan säljas i ytterligare kanske 15-20 år skulle man skapa den stabilitet, långsiktighet och trygghet om de framtida villkoren som alla aktörer i åratal har efterlyst.

Det kommer att innebära förändringar. Det kan innebära dyrare drivmedel. Men varje politiker och varje parti som tar klimatfrågan på allvar måste tydliggöra att klimatpolitiken faktiskt syftar till att i princip förbjuda användningen av fossila bränslen.

Detta är en grundsyn som jag uppfattar att alla riksdagens partier delar.