Denna sommar har det inte blivit särskilt många blogginlägg. Sorgesamma händelser har dominerat min tid. Men idag gjorde jag och en av mina bästa vänner en cykeltur från Lund till långa bryggan i Bjärred. Vi pratade om stort och smått; det som hänt i våra liv sedan vi sågs senast och om den valrörelse som precis har börjat.

Vår gemensamma iakttagelse var det är tämligen ytliga trender som dominerar det politiska samtal som syns i medierna. Jag är besviken över att så sällan få frågan om hur något ska åtgärdas. Att uttrycka en frustration över missförhållanden är en sak. Att göra en analys av vad som är fel och veta vad som behöver göras för att komma till rätta med problemen är en helt annan sak.

Vi ondgjorde oss över allianspolitikens skattesänkningar som minskar personalen där människor är väldigt svåra att ersätta och vi pratade om den obefintliga klimatpolitiken trots att forskarrapporterna blir allt ruggigare att läsa. Branden i Västmanland borde vara en påminnelse om hur sårbart allt är och att beredskap för extrema händelser måstebyggas upp överallt.

Från långa bryggan syns Barsebäcksverket tydligt även om det blev litet på den bild vi tog. När jag ser de två reaktorerna så återfår jag lite hopp om framtiden. Jag minns hur övermäktig kärnkraftsmaffian verkade och hur små vi i miljörörelsen kände oss vid jämförelse. Men Barsebäcksmarscherna, kampen för folkomröstning och så småningom en energiöverenskommelse jag som riksdagsledamot fick vara med om stängde kärnkraftsverket i Barsebäck. Jag tänker att vi måste samla alla klimatengagerade kring de viktigaste kraven. Driva dem i och utanför riksdagen och succesivt stänga de fossilbränsleverksamheter som är orsak till klimatförändringen. De väljare som tycker att detta är en god idé bör sitta ett kryss vid mitt namn på valsedeln.