<span 1.5em;="" initial;"="">Jämställdhet mellan män och kvinnor är ett mål i sig. Barn som föds i dag ska oavsett kön ha lika stor makt över sina liv och de ska få lika del av samhällets resurser. Det innebär också att de rimligen ska få samma utrymme när anslagen för framtida infrastruktur planeras. Så är inte fallet idag.

Bredvid försvarsområdet är transporterna det mest mansdominerade politikområdet. Det har också synts i den förda politiken. Investeringar, underhållsstrategier samt regelsystem har under årtionden utformats efter de resvanor och värderingar som är typiska för medelålders män.

Under påverkan från bilproducenter och vägbyggarbolag samt inspiration från USA utvecklades Sverige till ett av de mest bilvänliga länderna i Europa. Förutom att effekterna för stadskärnor, luftkvalitet, barns rörelsefrihet och klimatpåverkan har varit förödande har det gynnat män på bekostnad av kvinnor.

Självklart beter sig inte alla män lika - lika lite som kvinnor gör det - men det finns systematiska skillnader som belagts i många undersökningar. Män står till exempel för 70 procent av all bilkörning i Sverige och dominerar klart bland flygets affärsresenärer. Inget av detta är ett måste utan ett resultat av en politik som genom olika subventioner och prioriteringar byggt bilsamhället.

Förutom att miljarder läggs på bilvägar och underhåll subventioneras parkeringar i alla kommuner. Billösa hushåll får således ofrivilligt bidra till grannens parkeringsplats via hyran. Att det oftare är kvinnor är ingen nyhet. En politik med mannen och således bilen i centrum tar också upp enormt mycket mark i anspråk – mark som vi kunde ha använt på bättre sätt.

I en studie som konsultföretaget Trivector genomfört, med Malmö som utgångspunkt, framkom till exempel att ytor motsvarande cirka tvåhundra Möllevångstorg skulle kunna frigöras om män i Malmö skulle förflytta sig på samma sätt som kvinnor generellt gör. De arealer som skulle bli lediga på grund av förändrade resmönster skulle kunna ge möjlighet åt bättre möjligheter för gång, cykel och kollektivtrafik samt både mera grönska och nytt bostadsbyggande.

De som färdas med bil tar nämligen tio gånger större gatuutrymme i anspråk jämfört med de som väljer att åka buss. Att en vanlig privatbil är parkerad hela 95 procent av dygnet visar också på en stor potential för att kunna frigöra stora ytor om resmönstren blev jämställda. Men det finns också andra fördelar.

Förutom att en mer feministisk politik skulle jämställa män och kvinnors lika rätt till utrymme i staden skulle den leda till att göra det lättare att nå mål om minskad klimatpåverkan, frisk luft och mer kollektivtrafik.

Internationellt sett pågår den här debatten för fullt på många håll – men i Sverige går den på sparlåga. Goda förebilder att hämta inspiration ifrån finns både i Köpenhamn och i tyska Freiburg, där behovet av bil börjat byggas bort med ökat cyklande och mindre klimatutsläpp som följd. Det har inte skett i ett politiskt vacuum utan för att politiker har prioriterat en annan väg till framtidens samhälle. Ett liknande skifte i hur vi ser på städer behövs i Sverige.

Medan allt fler i världen börjar tänka annorlunda kring bilen som norm har Alliansen under sina snart åtta år cementerat rådande missförhållanden ytterligare. Miljarder av våra skattepengar läggs på Förbifart Stockholm, en jättelik motorväg i ett storstadsområde där förhållandena för kollektivt resande är som allra bäst. En fortsatt massbilism i våra storstäder har gång på gång satts framför investeringar som gör kollektivtrafikanternas vardag enklare. Förutom att det är förödande för klimatet har vi visat att det gynnat män på bekostnad av kvinnor.

Vi i Miljöpartiet vill se en annan framtid. En framtid där vi sätter jämställdhet och klimatansvar framför en fortsatt massbilism med mannen som norm. Det är därför vi behöver en ny, grön och feministisk regering.