Det är en klen tröst att den täta staden kan upplevas som grönare om den inte klarar av framtida klimatutmaningar. Magnus Meyers med flera från WSP argumenterar (7/6) för att kvalitet i offentliga rum och parker kan kompensera förlust av gröna ytor i en stad. Vi menar att det är ett enögt sätt att förhålla sig till den hållbara staden.

När det handlar om natur och parker i våra städer, är det inte bara det upplevda värdet som står på spel när förtätning sker på fel plats. Det är i lika hög grad städernas förmåga att hantera stora regnmängder, rena luften från partiklar och leverera andra ekosystemtjänster som riskeras. För visionen om hållbara städer är inte kosmetisk. Insikten om att sociala, ekologiska och ekonomiska system samverkar ställer krav på både oss inom politiken och de som arbetar med planering i praktiken.

Ett talande exempel är att när Zürich drabbades av svåra översvämningar 2007 förändrades stadens syn på hur dagvatten ska hanteras. Gamla kartor visade var det tidigare fanns bäckar och en omvandling från kulverterade system till öppna vattenvägar genomfördes, där 18 km bäckar har återskapats. Utrymme för detta fanns eftersom staden sedan länge valt att prioritera kollektivtrafik framför privatbilism.

I Sverige konstaterade Klimat- och sårbarhetsutredningen för sju år sedan att samhället behöver klimatsäkras så att sårbarheten för extrema väderleksfenomen minskas. I utredningen bedömde man att fastigheter för 10-tals miljarder kronor riskerar att förstöras om inga åtgärder vidtas. Vattenkvaliteten i sjöar och vattendrag kommer att försämras och hota tillgången på dricksvatten.

När stora delar av städer utgörs av hårdgjorda ytor leder det till problem om vatten inte kan infiltrera i marken blir vägbrunnar och avlopp lätt överbelastade. När vi ska skapa plats för fler bostäder behöver vi samtidigt minska mängden hårdgjorda ytor i staden. Det är alltså egentligen inte mellan parker och bostäder som det finns en konflikt – konflikten står mellan privatbilismen och människors möjlighet att leva i staden.

I Hamburg har man nyligen slagit fast att staden ska vara bilfri inom 20 år. Det är svindlande att föreställa sig all den mark som i dag går till spillo för parkering och överbreda gator som kan tas i anspråk för både mer bostäder, gröna spårvägsförbindelser, urbana odlingar och parker. Med visionen om minskat bilberoende är det möjligt att göra som i Portland, Oregon där organisationen DePave aktivt arbetar för att bryta upp onödig asfalt och betong. På så sätt bryter man den negativa trend som hårdgör allt större del av våra städer.

Det är inte more-of-the-same som vi behöver för att lösa de växande städernas utmaningar. När vi löser dagens bostadsbrist behöver vi samtidigt se till så att vi inte skapar morgondagens klimatkris.