SVT:s avslöjande visade att Trafikverkets nationella plan baseras på felaktiga prognoser om väg- och järnvägstrafik. Med dessa prognoser som grund hävdar Alliansregeringens företrädare att väginvesteringar är mer lönsamma än investeringar i järnväg. Om prognoserna uppdateras med korrekta uppgifter om hur människor faktiskt reser nu skulle de flesta vägprojekt inklusive Förbifart Stockholm bli olönsamma. Trafikverket har systematiskt överskattat biltrafikens tillväxt samtidigt som utvecklingen av tågtrafikresandet underskattats. De felaktiga prognoserna för trafikutvecklingen har fått stora effekter på den tänkta samhällsekonomiska nyttan av att investera i väg respektive järnväg.
För perioden 1997-2010 antogs biltrafikökningen bli cirka 38 procent. Den i efterhand uppmätta ökningen var åtta procent. Nyttan blåses sedan upp ytterligare genom att antalet personkilometer med bil beräknas öka med ytterligare cirka 30 procent 2010 - 2030. Det innebär att vägflödena för år 2030 torde vara cirka 50 procent för höga om nuvarande trend står sig. Trafikverket har också gjort en underlagsrapport till Färdplan 2050 med känslighetsanalyser för 20 procent lägre bilflöden. Med denna förutsättning kommer mer än hälften av de planerade vägobjekten att bli olönsamma, trots att man räknar med en stor tillväxt av lastbilstransporter.
Prognoserna för lastbilstrafik har också visat sig vara överdrivna. Trots att Trafikverket har fått tillgång uppdaterade indata, så har kalkylerna inte förnyats. Beslutet om hur 522 miljarder kronor i den Nationella planen ska användas åren 2014 till 2025 utgår från de felaktiga prognoserna. Regeringen har föreslagit att Sverige ska vara fossilneutralt 2050 och att fordonsflottan ska vara fossilbränsleoberoende 2030. För att dessa mål ska vara möjliga att nå så måste Fossilfriutredningens (SOU 2013:84) förslag följas, det vill säga, att ”revidera den nationella planen så att de åtgärder som krävs för att uppnå en fossilbränsleoberoende fordonsflotta prioriteras på bekostnad av objekt som inte längre kan motiveras.” (sid 774).
I de samhällsekonomiska kalkylerna som gjorts för Förbifarten har dock utsläppen av växthusgaser ingen större betydelse för den beräknade samhällsnyttan. Ett kilo utsläpptaväxthusgaser väger lätt i jämförelse med nyttan av en intjänad restidsminut. Det är inte bara växthusgaserna och Sveriges klimatpåverkan som väger lätt utan även skattebetalarnas pengar. I den nationella infrastrukturplanen är kostnaden i stället angiven till 31,5 miljarder kronor i 2013 års priser. Många forskare har varnat för att detta är rena glädjekalkyler.
Räknas även räntor in blir slutnotan snarare det dubbla, runt 60 miljarder kronor i löpande priser. Eftersom en övervägande del av kostnaderna ska täckas med intäkter från trängselskatter är slutnotan viktig. Trängselskatterna är nämligen också tänkta att täcka en mycket stor del av de investeringar i kollektivtrafik som behöver göras i Stockholmsregionen.
Vi anser att valet av infrastrukturinvesteringar ska utgå från våra barns och kommande generationers välfärd. Skatteintäkterna ska fördelas med utgångspunkt från vad som är bäst för klimatet och resenärerna samt baseras på sakliga beräkningar där vare sig vägar eller andra infrastrukturinvesteringar har en gräddfil.
Därför måste kommande regering omförhandla avtalen om Förbifarten och liknande investeringar. Då kan anslag frigöras och användas för investeringar i spårtrafik och cykel.
