Sedan 1950-talet har infrastrukturinvesteringarna i Sverige utgått från att volymen biltrafik ska öka. Fungerande spårvagnsspår revs upp, gamla hus ersattes av parkeringshus och motorvägar skulle förbinda de större städerna med varandra. Sett i backspegeln har man också fått vad det har planerats för. Sedan några år tillbaka finns det en märkbar mättnad vad gäller antalet körda kilometer per bil. Särskilt i städerna är fenomenet den internationella trenden peak-car märkbar. Det gäller även Stockholm där biltrafiken inte har ökat trots en kraftig befolkningstillväxt.

De prognoser som Trafikverket har byggt värderingen av olika väg- och järnvägsprojekt på har visat på felaktiga förutsägelser. För perioden 1997–2012 antog Trafikverket att biltrafiken skulle öka med 29 procent. Persontrafik med tåg antogs öka med 26 procent och buss med 8 procent. Det verkliga utfallet blev 13 procent för bilen, 66 procent för tåget och 13 procent för bussen.

”Planeringen borde utgå från att kollektivtrafikens andel av de motoriserade transporterna ska fördubblas.”

Mot bakgrund av denna grava missbedömning borde det göras ett omtag för hela det 500-miljarderspaket som regeringen ska ta ställning till i vår. Den kommande tioårsplanen måste revideras och utgå från omställning till ett minskat beroende av fossila drivmedel och från de klimatmål som har vetenskaplig underbyggnad. Ingen regering borde vilja bygga infrastruktur för ett passerat århundrade.

Den förra infrastrukturpropositionen lades 2001 när riksdagen hade en rödgrön majoritet. Denna proposition väckte internationellt uppseende för sin stora järnvägssatsning – 100 miljarder kronor till järnvägsinvesteringar under en tioårsperiod – som bland annat gjorde att Citytunneln kunde byggas. När planen fylldes med konkreta projekt tillkom flera nya spårprojekt. För varje krona som satsades på väg lades 2,50 kr på järnväg i regeringsbeslutet våren 2005. Staten tog då även ansvar för den regionala tågtrafiken genom att införa en medfinansiering av tåginköp som gjorde att SL, Västtrafik och Skånetrafiken hade råd att beställa dubbelt så många tåg.

Totalt står transportsektorn för 40 procent av Sveriges klimatpåverkan och använder drygt tre fjärdedelar av den olja som Sverige importerar. Hittills har regeringen hanterat transportsektorns koldioxidutsläpp i första hand genom ett försök till omställning av bilparken med en supermiljöbilspremie som sitt främsta verktyg. Den strategin har varit måttligt framgångsrik. Enligt Trafikverkets underlag till Färdplan för 2020 som Naturvårdsveket har utarbetat är det omöjligt att nå mål om klimat och fossilberoende genom att byta bränsle eller energieffektiva fordon eller energieffektiv användning eller ett transportsnålt samhälle. Alla dessa åtgärder behövs. Planeringen av framtidens persontransporter borde utgå från att kollektivtrafikens andel av de motoriserade transporterna ska fördubblas.

Om regeringens klimatfärdplan ska kunna realiseras krävs en mycket radikal omställning av transporterna. Spår måste byggas ut för att klara snabba persontåg, godstransporter och spårtrafik i storstäder.

I förhållande till bedömningarna i Trafikverkets kapacitetsutredning är spåranslagen alldeles för snålt tilltagna. Trafikverket fick enligt regeringens planeringsdirektiv inte ompröva de miljarder som tidigare hade vikts för att vidga utrymmet för de transporter som ska minska – vägtransporterna. För den medborgare som möts av råd om att leva klimatsmart måste det te sig obegripligt när skattemedel används för att underlätta motsatsen.

I regeringen infrastrukturproposition finns ett fylligt kapitel om kostnadsansvar och vikten av att de som använder infrastruktur täcker de kostnader för förslitning, luftföroreningar med mera som uppstår till följd av transporten: ”Sammantaget visar olika studier att godstransporter med tunga lastbilar har den största beräknade icke-internaliserade kostnaden för externa effekter.”

Trafikverket har klarlagt att regeringens egna klimatmål bara kan nås om biltrafiken minskar. Men när miljöminister Lena Ek instämde i denna slutsats blev hon korrigerad av infrastrukturministern redan dagen därpå.

För att ha ett fungerande transportsystem som inte drivs med olja är pålitlig och snabb spårtrafik a och o. Motorvägar förknippades med utveckling under det förra århundradet när få hade kunskap om klimatförändringar och peakoil. Kommande generationer kommer sannolikt att betrakta motorvägarna på samma sätt som vi i dag upplever dinosaurierna.

Spännande när de fanns men omöjliga för vår tid.