Det hävdas ofta att punktlighet och pålitlighet är kollektivresandets största utmaningar. Det är sant bara för dem som redan åker kollektivt. För alla dem som inte åker finns det en faktor som slår alla andra tveksamheter: Hur ska man betala, med vad och var någonstans? Detta är en starkt avskräckande faktor. Den är illa nog i varje enskild stad. Men det är förödande om man ska resa till ett annat län. Kollektivtrafikbranschen hävdar att det ska bli enklare och attraktivare att åka kollektivt, men i själva verket motarbetar branschen resenärer som önskar åka.
Resenärernas tveksamhet får mycket stora konsekvenser. Den som har misslyckats en gång gör ofta inte om det. Även vana kollektivresenärer vet att man i en annan stad bara kan hoppas att man gjort rätt. Det finns en stor risk att man missuppfattat något. Var man ska köpa sin biljett – i en tidningskiosk? Livsmedelsbutik? En automat av okänt utseende och med svårförståelig knapptryckningslogik? Vilken biljett? Får man handla sin biljett ombord på bussen? Får man betala med kort? Får man betala med pengar?
Sedan är nästa hot överhängande. Om det kommer en kontrollör och jag har råkat få fel biljett, blir jag då utskälld? Bötfälld? Rentav avslängd? Allt detta riskerar man inför ett antal medresenärer. Få vill utsätta sig för den risken. Därför avstår många från att försöka köpa bussbiljetter på annan ort. Sådant råkar aldrig en bilist ut för. De kan känna sig trygga, vägmärkena är likadana och det uppstår ingen osäkerhet kring betalning.
Vill kollektivresebranschen verkligen öka kollektivresandet, då måste man anstränga sig. Det måste bli enkelt att välja att åka buss – eller spårvagn eller tåg. Merparten av alla resor är inte arbetsresor, utan fritidsresor och resor för att hälsa på släkt och vänner. De ovana resenärerna tillhör kategorin osäkra och tveksamma. De som kan tar ofta bilen, allt för att slippa utsätta sig för den osäkerhet som vilar över kollektivresan. De lokala trafikföretagen brukar försvara sig med att det bara är några enstaka procent som är tillresande. De passagerare som kommer ”nån annanstans ifrån” är näst intill inte välkomna. Det finns en sorts främlingsfientlighet som är ytterst märklig i kollektivtrafikbranschen.
Det finns ingen annan bransch som kräver så krånglig betalning som kollektivtrafiken. I själva verket har varje region infört en egen valuta som man måste skaffa. Det är helt oacceptabelt att man inte ens kan betala med vanliga pengar. Till råga på allt ska den lokala valutan förvaras i ett plastkort där man inte ens kan se hur mycket valuta man har kvar, trots att man kan ha blivit tvingad att betala en viss summa för att växla till sig ”valutan”.
Kammarrätten i Sundsvall avgjorde nyligen ett mål gällande Östersunds sjukhus, som bara ville acceptera kortbetalning. Kammarrätten konstaterade att en offentlig verksamhet avsedd för alla medborgare måste acceptera svenska pengar som är lagligt betalningsmedel här i landet. Även kollektivtrafiken är avsedd att kunna användas av alla medborgare. Det finns inget tvång att inneha kontokort.
Det brådskar med ett gemensamt betalsystem för kollektivtrafiken. Kontanter är faktiskt en sådan metod. Sms-biljettköp är en annan, som inte heller fungerar längre. Gemensamt betalsystem betyder inte att alla bolag ska ha samma priser, tvärtom. Men man måste kunna använda sitt vanliga sätt att betala. Även vanliga kontokort borde accepteras i stadstrafik så att efterbetalning kan erbjudas. Det går att införa bra lösningar tämligen omgående, ifall viljan finns.
Argumentet att de gamla länsbolagen sammanlagt har investerat närmare två miljarder kronor i sina egna biljettsystem håller inte. De borde ångra sig, eftersom de i princip hade lovat att skaffa ett kompatibelt system, och så gjorde de något annat. Men nu måste denna blunder åtgärdas, och det utan att omedelbart skrota de olika men obsoleta system som nu finns. De är obsoleta helt enkelt därför att de inte klarar av det som de skulle ha klarat av. Upphandlingsspecifikationerna har tydligen brustit. Separata betalsystem cementerar resenärernas uppfattning att kollektivtrafik är krångligt.
Med ett gemensamt betalsystem kan varje bolag belöna trogna resenärer genom att de får ett maxpris per månad eller per dag eller per vecka. Resenären kan få flera sådana maxpriser hos olika bolag. Och först med ett enkelt och gemensamt betalsystem blir konkurrensen effektiv och till fördel för resenärerna.
Denna fråga måste – om inte trafikföretagen själva klarar av det – lösas på politisk väg. Detta är en samhällsfråga – av stor dignitet. Först när den är löst uppstår en situation där flera aktörer gynnas. Välfärden ökar utan att det kostar mer. Och konkurrensen kan leda till fler resor, som avsikten var.
