I takt med att klimatet förändras ökar riskerna för att dricksvattenkvalitén försämras. Stigande temperaturer, ökad nederbörd, och skyfall innebär att förhållandena och belastningen förändras i vattenförsörjningens olika delar – tillrinningsområde, vattentäkt, vattenverk och distributionssystem. Det ökar risken för att smitta ska spridas via vattenförsörjningssystemet.

Vid översvämningar i Lilla Edet 2008 insjuknade över 2000 personer av calicivirus. I Östersund insjuknade ca 12 000 invånare 2010 av parasiten Cryptosporidium. Skyfall och långvariga regn ökar risken för intrång i dricksvattennätet. Över 50 % av de sjukdomar som förorsakas av föroreningar i dricksvatten har varit följdverkningar av översvämningar.

Hanteringen av VA, dricksvatten, rörledningar mm styrs av politiskt beslutade mål och finansieras genom taxor. Eftersom Lund vill vara en dialogkommun borde det vara rimligt att besluten om huruvida det räcker med att ” förnyelsetakten på dricksvattennätet ska vara högst 200 år i alla VA Syds VA-kollektiv senast år 2014” (nuvarande mål) blir föremål för en offentlig diskussion. Likaså om målet att ha bland de lägsta taxorna i Sverige kan förhindra eller försena de investeringar som behövs för att säkra tillgången på friskt dricksvatten. Varför skulle det vara en motsättning mellan en intern politikerutbildning och en öppen debatt om kranvattnet i Lund?

Att spara på reinvesteringar och förebyggande underhåll av anläggningar och ledningsnät kan vara oekonomiskt. Eftersatt underhåll kan leda till att kostnaderna för avhjälpande underhåll (reparationer av mer eller mindre akut karaktär) kan komma att överstiga det man har sparat. Det borde Lunds kommun ha lärt sig via alla mögelskadade förskolor. Om kommunen blir ersättningsskylig i förhållande till dem som drabbas av otjänligt vatten blir kostnaderna ännu högre. I Östersund pågår fortfarande en juridisk process där livsmedelsföretag, restauranger m fl har stämt kommunen efter Cryptosporidiumutbrottet.