Alla tillgängliga undersökningar visar att koldioxidutsläppen i Sverige och i resten av världen ökar. Mänskligheten är samlad på ett Titanic som i hög hastighet går rakt emot ett berg. Fartyget har vare sig sänkt hastigheten eller ändrat kurs. Och vi kan inte hoppas på att kollapsen undviks genom att isberget smälter bort.
Många får ångest av att försöka föreställa sig vilken värld deras barnbarn ska växa upp i. Olika försvarsmekanismer slår kanske till för att man inte orkar tänka på vad den accelererande klimatförändringar leder till. För människor på flera kontinenter är översvämningar eller ökentorka en verklighet redan nu. I denna situation bör miljöpartiet samt övrig grön rörelse ha som uppgift att bryta vanmakten och visa på hur klimatkrisen ska hanteras.
För att kunna övertyga en majoritet om nödvändigheten av radikala klimatåtgärder bör ett antal kriterier vara uppfyllda. För det första måste problemen beskrivas på ett sätt så att människor känner igen sig och att analysen verkar vara byggd på fakta.
Vidare bör målet om det klimatsmarta samhället formuleras så att det upplevs eftersträvansvärt. Förvisso är det rimligt att vilja undvika ett klimathelvete, men ett ekologiskt hållbart samhälle kan också beskrivas i positiva termer. Dyrare lastbilstransporter gör att närproducerat och närförädlat lönar sig bättre. Höjd koldioxidskatt minskar dyr oljeimport och gynnar lokal utvinning av biogas. Beställning av spårvagnar och andra fordon på räls ger nya arbetstillfällen. Färre bilar i städerna minskar buller och avgaser samt ger mer plats för grönska som gör städerna attraktiva att bo i. En lägre andel kött i kosten ger hälsovinster. Etc. etc.
Slutligen måste förslagen till åtgärder upplevas som genomförbara och rimliga i förhållande till det problem de ska lösa. Det är i detta sammanhang förslagen till miljöpartiets kongress ska ses. En av de tio klimatpolitiska principer som partistyrelsen går fram med är att klimatpolitiken ska utgå från sunda ekonomiska principer. En stegvis utfasning av alla de avdrag och subventioner som gynnar oljeberoende verksamheter påskyndar klimatomställning samtidigt som det vore bra för de offentliga finanserna. Om alla de femtio miljarder per år Naturvårdsverket redovisar som miljöskadliga subventioner i stället kan användas för investeringar i bättre kollektivtrafik, biogasinfrastruktur och liknande alternativ till oljedrivna aktiviteter bör omställningen vara lättare att genomföra. Den finns ett starkt samband mellan inkomst och klimatpåverkan - därför är den fördelningspolitiska effekten av minskade subventioner god. Reseavdragen är störst i Sörmland; vill man slå vakt om landsbygden finns det mer träffsäkra instrument än bibehållande av dagens system för reseavdrag.
Givetvis kan en klimatomställning av skatter, avdrag och bidrag inte ske över en natt – förändringen måste göras med eftertanke. Att införa trängselskatter var ett sunt marknadsekonomiskt instrument för att lösa den trängsel som uppstår när det är för billigt att använda stadens gator. Marknadspriser på arbetsplatsparkering påverkar pendlingen i en klimatsmart och yteffektiv riktning. Allt detta handlar om att ändra vanor. Människor ställer i allt högre utsträckning krav på fungerande tågtrafik och annat som behövs för att kunna leva klimatvänligt. Politiken har ökad chans att tillgodose dessa önskemål om klimatsubventionerna fasas ut.
Sverige har den bränsletörstigaste bilflottan i Europa. Sverige var också det land i Europa som under 1900-talets andra hälft rev flest hus i städerna för att bereda plats för bilen. Reseavdrag och förmånsbilsystem har också stimulerat bilpendling. Att reglerna anpassats för just de bilmärken som tillverkades i Sverige är knappast en tillfällighet.
Peak Oil följs av Peak Car Use. Utvecklingen kan fördröjas av subventioner, men om Sverige ska vara i framkant borde vi snarare skynda på. Sverige borde använda sin industriella kompetens för att utveckla och tillverka det resten av världen behöver för att avstyra klimatkatastrofen.
