Det har förekommit flera uppvaktningar av riksdagens trafikutskott med önskemål om undantag eller uppskjutande av de IMO-regler som träder i kraft 2015. Det finns också lobbying mot skärpa krav på transporters energieffektivitet. För den som har kommande generationers väl och ve som ledstjärna är detta ett helt förkastligt.
Klimathotet är vår generations största utmaning. Förutom klimatet talar beredskapsskäl för en utfasning av oljeanvändningen. Iran har beslutat att stänga ned exporten av olja till sex EU-länder. Strejker och bombade oljeledningar i Jemen och Syrien påverkar oljeproduktionen ytterligare, samtidigt som dispyten mellan norra och södra Sudan fortsätter. Detta borde få varningsklockorna ringa högt. Med ett 94 % oljeberoende i transportsektorn är Sverige mycket sårbart om oljekranen stängs av.
Sjöfarten borde hälsa hårdare miljökrav med glädje. Sjöfart är ett av de mest energieffektiva sätten att transportera stora godsmängder. Vid rätt hastighet är friktionen mellan fartyg och vatten mycket liten. Därför kan ansenliga godsvolymer fraktas med en liten energiinsats. Såväl FN:s klimatpanel som Vägverket har bedömt att maximalt en femtedel av den fossila energin för transporterna kan ersättas med biobränslen. Resten måste sparas bort. Det gör övergången från lastbil till järnväg och sjöfart ännu mer angelägen. Tyvärr går utvecklingen åt motsatt håll.
De senaste åren har godstransporternas ökning framförallt bestått i att det blivit fler och fler lastbilar på vägarna. Varken järnvägen eller sjöfarten har ökat sina marknadsandelar. En viktig orsak är att det är för billigt att transportera gods på väg. Lastbilarna betalar bara en bråkdel av kostnader för klimatpåverkan, olyckor eller slitage på vägarna. Detta gör att mer energieffektiva transportslag missgynnas. En annan orsak till den negativa utvecklingen är att begreppet just-in-time har misstolkats. Istället för att innebära att kunden ska få sin vara på utsatt tid, har begreppet tolkats som att kunden ska med kort varsel kunna få sin vara snabbt levererad. Med bättre planering och smartare lagerhållning skulle många lastbilstransporter kunna undvikas eller ersättas med sjöfart.
Miljöpartiet vill göra massiva investeringar i utbyggnad av kapacitet för järnväg. Men även om det anslås tillräckliga medel tar det tid att bygga och därför måste det parallellt vidtas andra åtgärder för att minska volymen klimatskadliga transporter. Sverige har en stor geografisk fördel i form av sina långa kust med drygt 50 hamnar. Med en klimatfokuserad transportpolitik kan sjöfarten bidra till en snabbomställning av godstransporterna.
I många storstäder finns möjligheter att minska antalet lastbilar på vägarna genom att kombinera väg med järnväg och sjöfart. I Stockholm finns tunga lastbilstransporter som inte får gå över Essingeleden. Istället för en ny klimatskadlig Förbifartsmotorväg skulle långväga gods kunna transporteras av vägfärjor. Med rätt förutsättningar kan fler fartyg till Mälarhamnar ta gods som motsvarar 240 000 lastbilar.
För att klara IMO-kraven och en gradvis övergång till förnybara drivmedel krävs såväl teknikutveckling som investeringar. Staten borde ta ansvar för att det byggs upp produktion, infrastruktur och distribution av biogas. Detta kommer marknaden inte att lösa på egen hand, i synnerhet inte som regeringen verkar undvika alla de långsiktiga besked som behövs för omställning till ett oljefritt transportsystem.
I slutet på 1990-talet införde en rödgrön riksdagsmajoritet under några år ett miljöstöd som innebar att staten betalade 30 % av kostnaden för installation av katalysatorer på fartyg. Med tanke på klimatkrav i kombination med IMO-krav är det lämpligt att staten åtar sig ett motsvarande (teknikneutralt) stöd för teknikskifte. I samarbete med Vinnova kan det stimulera en teknikutveckling för klimat- och miljösmart sjöfart som det finns en stor internationell efterfrågan på.
När Sverige omvandlades från ett fattigt jordbruksland till ett industriland tog staten ansvar för att elnät, järnvägar, telekommunikationer och annan samhällelig infrastruktur byggdes ut. På samma sätt måste staten svara för de grundläggande funktioner som behövs för övergång till ett fossilfritt samhälle. Gotlandstrafiken borde vara lämpligast att börja med. I stället för att fumla med grumliga upphandlingsvillkor och hot om minskat trafikutbud borde staten garantera långsiktiga villkor för en sjöfart som fyller kriterierna för en ekologiskt hållbar utveckling.
