Klimatfrågan är vår tids största utmaning. Nuförtiden skriver även moderater under detta konstaterande, men alliansens passivitet speglar inte alls allvaret i klimatfrågan. Regeringens budgetproposition hade rubriken "Tid för ansvar". En sammanfattning av samma regerings klimatpolitik skulle kunna vara "Brist på ansvar". Vi anser att det är hög tid för Sveriges politiska ledning att intressera sig för och ta ansvar i klimatpolitiken.

På övertid blev det till slut en klimatöverenskommelse i Durban strax före julen 2011. En förlängning av Kyotoprotokollet samt en färdplan mot ett avtal som ska omfatta alla världens länder och träda i kraft 2020. Givet de lågt ställda förväntningarna var det en framgång att det inte blev en total kollaps, men för klimatet är resultatet tyvärr helt otillräckligt. Även om världens ledare fortsätter att bedyra att tvågradersmålet ska nås, så talar alla mätningar av faktiska utsläpp att målet kommer att missas – om ingen gör mer än det man lovat i Durban. Det skulle få förödande konsekvenser. Men det finns ingen anledning att se överenskommelsen i Durban som ett tak. Tvärtom borde vi lyssna på FN:s generalsekreterare Ban-Ki Moon som uppmanade delegaterna att inte vänta på ett globalt avtal utan att åka hem och se över vad man kan göra på hemmaplan.

I Sverige har finns det redan en sådan översyn. Förra mandatperioden avfärdade företrädare från regeringen miljöpartiets klimatpolitiska förslag med att man tillsatt en klimatberedning som skulle komma med förslag på klimatområdet. Denna beredning kom med flera förslag till åtgärder – som regeringen skickade direkt i papperskorgen. Några marginella åtgärder genomfördes visserligen, men utsläppsminskningar på flera miljoner ton koldioxid sa man nej till.

Trots att den aktuella klimatstatistiken visar på en elvaprocentig ökning av växthusgaser tycks inte regeringen vara beredd att införa kmskatt för lastbilar, sätta stopp för externa köpcenter, eller vidta någon annan åtgärd på visat god klimateffekt. I stället nöjer man sig med att en sk supermiljöbilspremie som berör maximalt 5 000 bilar. Sett i förhållande till de drygt 4 miljoner personbilar som nu finns i Sverige är supermiljöbilspremien som en droppe i Ringsjön. I stället för att tillföra de resurser järnvägen behöver för att tågtrafiken ska fungera bra, insisterar regeringen på att lägga infrastrukturanslagen på Förbifart Stockholm och andra motorvägar. Som lök på laxen höjs banavgifterna vilket gör att det blir dyrare med både person- och godstrafik på järnväg.

Om regeringen ville ta ansvar så skulle den kunna plocka upp klimatberedningens förslag ur papperskorgen. Dessa handlar både om skatteförändringar som gör det mer lönsamt att vara klimatsmart som om satsningar på järnvägar och förnybar energi. I takt med att forskningen visar att klimatet förändras snabbare och mer allvarligt än som tidigare antagits, så borde givetvis åtgärderna behöva bli ännu skarpare. Det finns dock all anledning att börja genomföra de förslag som redan är utredda och klara.

Regeringens passivitet gör att kommunerna får en allt viktigare roll som motor i klimatutmaningen. På den lokala nivån kan man visa att omställningen inte behöver vara ett hot utan tvärtom kan ge nya möjligheter. I Skåne finns t ex förutsättningar för att ersätta fossilbränslen med biogas som förutom minskade växthusgaser ger förutsättningar för näringslivsutveckling och nya arbetstillfällen. Malmö, Lund och Helsingborg planerar för spårvagnslinjer som kan ge ett attraktiv kollektivtrafikalternativ till bilen. Med tanke på att regeringen i maj 2010 utsåg Skåne till pilotlän för klimatomställning så borde regeringen understödja dessa planer.

Lund är den kommun som har högst andel cykel av personresorna samt en systematisk plan för miljöanpassning av transporterna – LundaMats, och skulle kunna förväntas ta på sig ledartröjan i en sådan omställning. Detta genom att säga nej till nya motorvägsavfarter och bara satsa på infrastruktur som gör det lättare att nå klimatmålen. Då frigörs budgetanslag som kan användas för att få fyra järnvägsspår hela vägen från Malmö till Högevall. Ett tågstopp på Klostergården blir en extra bonus av en sådan satsning. När det finns spårvagnar på Lundalänken och det lyckade busskörfältet fått efterföljare så kan kollektivtrafiken erbjuda snabba alternativ till bil. Med en framsynt parkeringsstrategi kan den planerade cykelhighwayen mellan Malmö och Lund kombineras med ett sammanhängande nät av snabbcykelvägar i resten av kommunen. Då blir det lätt att leva i Lund utan bil och de av fullmäktige beslutade klimatmålen kan nås. Vi är övertygade om att en stor majoritet av Lundaborna vill kunna förflytta sig med ett gott samvete.

Klimatfrågan är för viktig för att dribblas bort. Det är skamligt att Sverige ökar sin klimatpåverkan och därmed bidrar till torka på Afrikas Horn och översvämningar i andra världsdelar. Det är oetiskt att genom ohållbar utveckling minska livsutrymmet för kommande generationer. Det duger inte att skylla på att någon annan, någon annanstans,någon annan gång borde göra något. Nu är det tid för ansvar.