Förra riksdagsledamoten Ann-Marie Pålsson (M) har på Brännpunkt (27/4) delvis rätt i sin kritik mot Anders Borg. Den borgerliga regeringens långt gångna skattesänkningspolitik och motvilja att investera för att utveckla och modernisera Sverige riskerar att bli en mycket dålig affär i det långa loppet. Det finns, som Pålsson påpekar, områden med stora behov av utbyggnader och förnyelse som i dag negligeras. Det ekonomiska läget möjliggör både överskott och offensiva satsningar för framtiden i infrastruktur, välfärd och trygghetssystem.
Hade personer med ansvar för den nationella ekonomin resonerat likadant som Anders Borg när Sverige var ett fattigt jordbruksland, så hade Sverige halkat efter i den industrialiseringsprocess som då började i flera av Europas länder.
Tack vare stora offentliga satsningar kunde Sverige elektrifieras, få ett rikstäckande järnvägsnät och senare teleledningar. Även trygghets- och utbildningssystemen byggdes ut. Detta ledde såväl till välfärd för befolkningen som framväxt av innovativa företag med stor exportpotential. Sveriges starka ekonomiska utveckling 1870–1970 och sysselsättningsgrad hade aldrig kunnat ske med de principer Anders Borg klamrar sig fast vid.
Utan att ifrågasätta överskottsmålet anser vi att delar av överskottet bör användas klokare. Det är uppenbart att det, trots goda förutsättningar, finns många områden där situationen inte är så rosenskimrande. I det läge vi nu befinner oss finns det ett gyllene tillfälle att göra kloka investeringar i bestående värden, så som exempelvis modern infrastruktur. En sakligt förankrad omvärldsanalys talar mot ökad kapacitet för oljeberoende transportslag. Det är alternativen till fossiltransporter som behöver expandera kraftigt.
Runt om i världen satsas det stort på höghastighetståg i stora sammanhängande nät samtidigt som spårbunden kollektivtrafik sätts i första rummet för lokal mobilitet. Den svenska regeringen verkar dock ha stängt gränserna mentalt för den klimat- och miljöomställning som krävs och dessutom påbörjats i andra delar av världen. För företagen och medborgarna är denna isolationism förödande om den får fortgå.
Trafikverket konstaterade nyligen att det befintliga järnvägssystemet med nuvarande och beslutade anslag får en allt sämre situation. Många resenärer och företag märker av detta dagligen genom försenade och inställda tåg med enorma samhällskostnader som följd. Industri- och näringslivsrepresentanter har ropat på investeringar i ökad järnvägskapacitet, och nyligen fick SJ:s moderata ordförande Ulf Adelsohn sparken, sannolikt för att han vädrade liknande åsikter.
Regeringen duttar i det läget med förskotterade underhållspengar och begraver utbyggnadsfrågan i en kapacitetsutredning som passande nog löper över hela nästa vinter. Vi menar att en kapacitetsutredning redan är gjord i och med den statliga utredning som förordade utbyggnad av höghastighetsbanor som den mest effektiva åtgärden, både för att förbättra persontrafiken och frigöra kapacitet för godstrafiken.
Den borgerliga regeringens standardsvar i denna fråga – att de gör en historisk satsning på infrastrukturen och tidigare regeringar varit snålare – är ihålig. Skrapar man lite på ytan ser man att de satsningar som finns på järnvägen främst består av projekt som planerats sedan 10–15 år tillbaka men som på grund av den långa planeringstiden byggs nu eller den närmaste tiden. Det saknas relevanta planer för att möta den stora trafikökning som skett från 1997 och framåt.
Egentligen är det dock ointressant att blicka bakåt. Trafikverket har redan konstaterat att den nationella planen är fullständigt otillräcklig på järnvägssidan. Det borde nu vara uppenbart att det måste till ett sjumilakliv i järnvägskapaciteten i form av nya banor och ökade resurser till underhåll. Det är dags att ta ett spadtag för att bygga ikapp resten av Europa och skapa värden som stannar kvar över konjunkturcyklerna.
