Replik på Anders Åkessons, Monika Ekströms och Yngve Peterssons "En bred flora av samarbeten naturligt för ett grönt parti" i Grönt 1/11. Anders Åkesson, Monika Ekström och Yngve Pettersson hävdar att en bred flora av samarbeten är naturligt för ett grönt parti. Med tanke på den stora variation som finns över landet för vänstern i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet så är detta ganska självklart. Vi är många som har upplevt maktfullkomliga, självgoda socialdemokrater som behöver en tid i ensam opposition för att kunna samarbeta med andra partier på ett respektfullt sätt. Jag har heller aldrig hävdat något annat för kommuner och regioner/landsting i Sverige.
 

Men så länge det inte är troligt att miljöpartiet ensamt kan få mer än 50 % av rösterna i riksdagsvalet måste vi samarbeta med någon annat parti för att tillsammans bilda majoritet och genomföra den gröna politiken. Med tanke på angelägnaste klimat/miljöåtgärderna på nationell och internationell nivå blir det tämligen krystat med påståenden om att den blågröna vägen skulle vara ett lika rimligt alternativ som det rödgröna. Och om det gäller väsentliga politikområden utanför den miljöpolitiska agendan känns avståndet högerut ännu större. Ställningstaganden till demokratirörelsen i Egypten, biståndet, arbetsvillkor i tredje världen, transnationella företags rovdrift etc så kan jag svårligen förstå dem som hävdar att höger eller vänster kvittar. Att tillfälligt göra upp i enskilda sakfrågor är inte detsamma som att kunna skapa en ekologiskt hållbar och solidarisk värld.
 

För att komma i regeringsställning behöver miljöpartiet antingen Socialdemokraterna eller Moderaterna som allierad. Skulle miljöpartiet välja det senare kan jag inte förstå hur vi ska få tågtrafiken att fungera eller få kärnkraften avvecklad.