För att bryta alliansregeringens övertag krävs analysarbete och utformning av en strategi. Inte bara socialdemokraterna utan även de andra partierna som ingick i det rödgröna samarbetet bör ta ansvar för att förklara den gemensamma valförlusten. I miljöpartiet är vi glada över den framgång det egna partiet kunde notera, men åtskilliga opinionsmätningar visar att partiet hade och har en klar potential att nå längre. I Danmark har socialdemokratin länge pendlat mellan 20 och 25 % av rösterna, men det kompenseras av att det rödgröna SF vuxit till en liknande andel av väljarkåren. De gröna i Tyskland har en motsvarande position. I Norge finns en rödgrön majoritet sedan två val tillbaka. Erfarenheter från dessa länder bör tas till vara vid utformningen av en strategi för Sverige. Hittills har det varit för stort fokus på att bli bäst på att företräda olika minoriteter och motarbeta den diskriminering dessa blir utsatta för. Det är klokare att koncentrera sig på att utforma en politik som en bred majoritet kan förväntas uppskatta.
Under valrörelsen hade vi rödgröna inte tillräckligt fokus på de frågor där vi är starka och alliansen är svag. När klimatet började dala på medias dagordning följde vi med i stället för att med nyheter, utspel och annat hålla liv i klimatdebatten. Hur många väljare visste att 100 miljarder mer till järnvägar (under 10 år) var den största skillnaden mellan rödgrön budget och alliansbudget? Vi var för få som innan valet varnade för det kaos i tågtrafiken som skulle bli en oundviklig konsekvens av högerregeringens neddragna järnvägsanslag. Jobbpolitiken brukar vara socialdemokratins paradgren, men blev inte tillräckligt konkret för attrahera dem som sätter denna fråga främst. Det räcker inte med arbetsmarknadspolitik och att säga ”gröna jobb”.
Det saknades en samlad positiv vision för det rödgröna samhället. Allt för mycket kraft lades på att kritisera regeringen i stället för att ”berätta den rödgröna berättelsen”. Vi upplevdes som gnälliga och mer bundna av tidigare politik än ett nytänkande framtidskoncept. Den ideologiska kraft som präglade Mona Sahlins engagerade Almedalstal hade behövs under hela valrörelsen. Det rödgröna samarbetet var toppstyrt vilket gjorde valarbetet tungrott och minskade entusiasmen, framför allt lokalt och regionalt. Det rödgröna mediaarbetet koncentrerades i hög grad på partiledare och språkrör samtidigt som alliansregeringen fördelade uppmärksamheten på de ministrar man uppfattade som positiva ur väljarsynpunkt.
Medlemmarna i såväl s, v som mp bör ställa sig följande frågor: Är vårt mål att bilda regering och genomföra vår politik? Det finns sannolikt ingen tvekan om svaret inom socialdemokratin. Men framför allt vänsterpartiet och även miljöpartiet behöver bestämma sig om partiet är ett redskap för faktisk förändring eller en klubb för inbördes beundran.
Har vårt eget parti chans att få egen majoritet 2014? Frågan är överflödig i mp och v. Men socialdemokrater måste sluta att drömma sig tillbaka och inse att detta är en omöjlig uppgift under en överskådlig framtid.
Vad har respektive parti för långsiktig vision? Att tillfälligt göra upp i enskilda frågor är inte detsamma som att kunna skapa en ekologiskt hållbar och solidarisk värld. Hur mycket miljöpartiet än profilerar sig som ett mittenparti visar mängder av undersökningar att miljöfrågorna är det enda varumärke som är inarbetat bland väljarna. Människor förväntar sig med rätta att en röst på miljöpartiet är en röst för att klimat och miljö ska flyttas upp på den politiska dagordningen.
Min slutsats av dessa frågeställningar är att en grönt mittenvänstersamverkan i någon form behöver finnas i någon form för att Sverige ska kunna byta regering. Alla utvärderingar av dem förda miljöpolitiken visar på regeringens klena intresse för att åtgärda problem på riktigt. Vargjakten, nedmontering av kollektivtrafiken och ointresset för att ge stabila villkor för biogas, vindkraft samt annat förnybart talar sig tydliga språk.
Regeringen sätter amorteringar på statsskulden och skattesänkningar är före åtgärder för att värna ekosystemens bärkraft. Även om moderaterna i retoriken försöker beskriva sig som arbetarparti så skorrar det falskt när herrar Reinfeldt och Borg tar ord som solidaritet, jämställdhet och trygghetssystem i sin mun. I takt med att fler blir utförsäkrade och de ekonomiska klyftorna ökar växer också tomrummet i mitten. De som räknar sig som socialliberala känner sig obekväma med att allt fler barn växer upp upp i fattiga familjer eller när gemensam infrastruktur ersätts med giriga marknadsalternativ. När elräkningen kommer, tåget är försenat och barngrupperna blir överfyllda hjälper inte ens Schlingmanns ordböcker. Många i Sverige slogs av hur utrikesminister Bildts brist på empati med de egyptier som modigt insisterade på demokratisering. När vi andra ville stödja människorna på Tahrirtorget vägrade Bildt att ansluta sig till kraven på Mubaraks avgång.
Ett regeringsskifte i samband valet 2014 kommer inte därmed av sig självt. Ett maktskifte förutsätter att det finns en trovärdig och attraktiv utmanare. Partier som vill spela den rollen måste givetvis lösa sina egna problem och bestämma sig för vad partiet är till för och vad partiet har att tillföra. Parallellt med detta behövs en offentlig idédebatt där internationella och långsiktiga perspektiv får större tyngd i den politiska debatten jämfört med den begränsade agenda regeringen Reinfeldt håller sig till. I dag är det alldeles för lite diskussion om det faktum att Sveriges klimatpolitik leder år helt fel håll både vad gäller vårt eget land och utifrån nödvändigheten av att aktivt arbeta för globala klimatöverenskommelser. Regeringen kommer också alldeles för lätt undan med att det faktum att den inte har någon näringspolitik över huvudtaget.
Även om stämningen bland oss som jobbade för en rödgrön valseger 2010 inte är den bästa just nu, finns det bland oss en grund för att skapa en berättelse om framtiden. Visionen om ett samhälle där människor kan leva ett gott liv inom de ramar naturen ger ska inte formuleras som något främst olika minoriteter är betjänta av. Vi ska stå för en politik som såväl anställda, näringsliv och offentlig sektor mår bra av. Ett grönt mittenvänsteralternativ till den återvändsgränd av skattesänkningar och avregleringar som Reinfeldt och Borg har kokat ihop. Följderna i form av ännu värre tågkaos, ökad arbetslöshet och växande klyftor kommer att öppna ett fönster för en ny politik baserad på solidaritet i kombination åtgärder baserade på naturvetenskapliga fakta om den värld vi alla är beroende av för vår överlevnad. Den framtida politiken bör präglas av ansvar för medmänniskor i stället för den hjärtlöshet och brist på empati högerministrarna demonstrerar.
Ålderssammansättningen hos väljarna bådar gott för framtiden. Nu behövs fler mötesplatser; virituellt och fysiskt där diskussionen om framtiden kan föras. I samband med möten på cafèer, i facebookgrupper, via debattsidor i tidningar och tidskrifter etc. kan det nya växa underifrån. Vi måste öppna upp våra partier och bekämpa den misstänksamhet gentemot främlingar som fläckvis finns i dem.
De kommuner där våra vänner fått väljarnas mandat att styra bör inspirera oss andra. Vad händer i Malmö och Göteborg, i Fagersta, på Gotland och i andra rödgröna kommuner? I dessa kommuner finns förutsättningar för att försöka tillgodose medborgarna med bättre kollektivtrafik, mera grönt som växer, positivt företagsklimat, renare luft, god omsorg, nya cykelleder, fler biogaspumpar och annat som invånarna vill ha. Inom ramen för en grön mittenvänster kan man ta hand om de stora utmaningarna i stället för att sopa dem under mattan. Vi kan bli bärare av framtiden.
