Även om Sverige noterat två kalla vintrar i rad stiger världens genomsnittstemperatur stadigt. Glaciäravsmältningen har aldrig varit så kraftig och de extrema väderleksfenomenen blir allt påtagligare. När det internationella energiorganet IEA nyligen har konstaterat att maxutvinningen av råolja passerades 2006, talar allt för att en snabbare utfasning av olja måste komma till stånd.

Klimatdebatten handlar ofta om handel med utsläppsrätter, kolsänkor komplexa system som för de flesta är diffusa och svåra att ta till sig. En ansenlig del av utsläppen uppstår emellertid i vardagen, från mat, boende och framför allt från transporter. Alla miljöbilar till trots, så kommer 94 procent av energin till svenska transporter från fossila källor. Gotlänningarnas oljeanvändning motsvarar bara en mikroskopisk andel av världstotalen, men alla globala utsläpp är lokala någonstans. För många av oss är klimatansvar en etisk fråga där vi vill kunna säga till våra barn och barnbarn att vi gjorde vad vi kunde.

Att lämna bilen hemma och i stället gå, cykla eller åka kollektivt är en omställning som oftast går att göra över en natt. Omställningspotentialen är stor eftersom många bilresor är löjligt korta. Cirka 30 procent av antalet bilresor är kortare än 3 km och hälften är kortare än 5 km. Men då krävs att politiken prioriterar kollektivtrafik och cykelbanor på bekostnad av motorvägsavfarter, parkeringar samt annat som gynnar bilism.

I Sverige läggs fortfarande stora summor på att bygga nya vägar. Samtidigt går mindre än en procent av satsningarna till cykelinvesteringar. Dagens samhälle skapar stillasittande människor. Barn körs av sina föräldrar i stället för att själva förflytta sig till skola och aktiviteter. Externa köpcentra tillåts utarma stadskärnor och slå ut kvartersbutiker.

När säkra cykelbanor kommer i konflikt med bilparkeringar väljer kommunpolitiker oftast det senare. Vi som lever i ett samhälle byggt för bilen måste se med nya ögon på de strukturer som skapats för detta fordon och försöka skapa nytt. Detta är givetvis svårare för dem som lever utanför städer, men det är ingen ursäkt för att stadsbors bilvanor ska fortsätta som tidigare.

Sverige intar en pinsam jumboplacering bland de skandinaviska länder när det gäller satsningar på cyklism. År 2000 inrättades ett nationellt mål om att öka cyklingen i Sverige från 12 procent av alla transporter till 16 procent 2010. Men de senaste siffrorna tycks det gå åt fel håll, Trafikverket uppskattar att siffran är nere på ca 10 procent av alla persontransporter.

Annat är det i Köpenhamn - en av världens bästa cykelstäder. Rejäla anslag används för cykelinfrastruktur som tar fysiskt utrymme från bilen. Mellan 40 och 60 cykelprojekt pågår för närvarande i Köpenhamn. Miljöpartiet de Gröna har blivit utsedda till det bästa partiet för cykeltrafik av organisationen Cykelsmart.

Även här på Gotland har vi jobbat en hel del med just cykling, men det finns otroligt mycket mer att göra för att främja cyklism.