Svar till Stefan Alsnäs, Ordet 3/3. Sannolikt har journalisten från Sveriges Radio avsett Skandinavien eftersom jag inte fått några uppgifter om Finland och Island. 2009 öronmärktes i den norska statsbudgeten 126 norska kronor per invånare för gång- och cykelåtgärder, delvis finansierat via intäkter från den bompeng bilister betalar i vissa städer. Tidigare erfarenheter visar att medlen brukar fördelas lika mellan gång och cykel. Den 1.1.2010 fick fylkeskommunerna ansvar for 90 % av riksvägnätet och därmed också ett huvudansvar för cykelåtgärder. Fylkena investerar lite mer än staten och därför är nu ca 65 NOK per invånare vikta för cykelåtgärder. Utslaget per år motsvarar den danska satsningen ca 42 kronor per invånare. Det kan jämföras med utfallet av de svenska länens och regionernas förslag för 2010-2021 samt den nationella planens medel till cykelinfrastruktur som totalt motsvarar 29 kronor per invånare.
 

Minst lika viktig som summan i sig är öronmärkningen och ett krav från regeringen på att Trafikverket redovisar vad man gör för att öka cyklingens andel av trafiken. Om detta står inget i regeringens planeringsdirektiv. Det står inte heller något om cykel i samband med att vägar byggs om till 2+1 väg med mitträcken. Jämfört med att anlägga motorväg är 2+1 en kostnadseffektiv trafiksäkerhetsåtgärd, men för cyklister minskar tillgängligheten drastiskt om det inte anläggs separata cykelvägar bredvid (vilket är mycket sällsynt). Många landsvägar som det tidigare cyklats på har därmed gjorts olämpliga för cykling utan att det inrättats något alternativ för cyklister.

Trots peak-oil och alla klimatrapporter lägger den svenska regeringen 13,3 miljarder per år för att bygga ut vägar. Detta samtidigt som andra länder satsar på höghastighetståg, spårvagnar och snabba cykelvägar, dvs bygger för alternativen till bil och flyg. Har kan Reinfeldt, Borg och Carlgren ha missat att det är mycket hög tid att minska det 94%iga oljeberoendet i svensk transportsektor?