Det var intressant att via skånsk media nyligen få få reda på vad infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd anser att man inte ska göra. Vi delar hennes uppfattning om att det i dag inte finns underlag för att trycka på start-knappen för en tunnel mellan Helsingborg och Helsingör. Men ministern borde väl passa på att tala om vad hon istället vill göra – inte bara vad hon inte vill. Vi vill veta vad regeringen tänker göra åt tågtrafikens problem. Den positiva utvecklingen för tågtransporter mellan Sverige och Danmark, som ökat kontinuerligt i över tio år, har nu brutits trots Citytunnelns tillkomst. För första gången sedan Öresundsbron invigdes går flyttströmmarna från Skåne till Själland. Allt färre står ut med inställda eller försenade och överfulla tåg.
Nödvändiga investeringar som skjuts upp blir lätt kostnader för framtiden. Lågt räknat var samhällskostnaden för förra vinterns tågförseningar tre miljarder kronor. Räkningen lär inte bli lägre den här vintern. Punktligheten har minskat rejält de tre senaste åren. Antalet inställda tåg har mer än fördubblats och var 2010 ca 29 000. Hässleholm - Malmö fortsätter att vara det näst mest belastade dubbelspåret i Sverige. Hur menar ministern att tågtrafiken ska kunna bli bättre när regeringen minskar anslagen till investeringar i järnvägen med två tredjedelar under de kommande fem åren?
I en färsk (17/2 2011) Trafikverksrapport om situationen i det svenska järnvägsnätet kan man läsa att ”Det finns risk för att situationen kommer att förvärras snarare än förbättras till följd av bland annat den prognostiserade ökningen av trafikunderlaget de närmaste tio åren, eftersläpande drift och underhåll, en åldrande teknisk infrastruktur och begränsad kapacitetsutbyggnad i den nuvarande nationella planen.” Regeringen har ställt sig bakom målet om att fördubbla kollektivtrafiken. Hur menar ministern att fördubblingen av kollektivresorna ska gå till när samtidigt investeringsmedel flyttas från järnväg till väg? Om målet är att kollektivtrafiken ska öka borde det väl vara tvärtom.
De senaste åren har inget annat land i Europa anslagit så lite till banunderhåll som Sverige. Detta trots att Sverige är glesbefolkat, råvarutungt och exportberoende. En dåligt fungerande infrastruktur har negativa effekter för ekonomin, vilket bland annat Svenskt Näringsliv nyligen konstaterat. Sveriges omvandling från ett fattigt jordbruksland till ett välmående industriland hade ett starkt samband med satsningar på infrastruktur. Järnvägarna på 1860-talet lade räls för industrialiseringen. I hägnet av stora offentliga investeringar växte företag som gav arbetstillfällen och exportinkomster. Transportsystemet är det som knyter ihop ett samhälle. Då som nu är en omställning av samhället beroende av att infrastrukturen moderniseras.
Om Skåne och andra regioner ska ha en fortsatt god ekonomisk utveckling är det nödvändigt att brister i transportsystemet inte sätter käppar i hjulet. Ska Sveriges konkurrenskraft kunna bibehållas får inte kortsiktiga skattesänkningar äta upp möjligheten att göra långsiktigt nödvändiga investeringar. Oljeberoendet inom svensk transportsektor är 94%. Det är ett beroende som gör att svensk ekonomi hänger i en skör tråd. När flera oljeländer i arabvärlden nu äntligen får demokratiska styren följer rättmätiga krav på att större del av oljeinkomsterna kommer befolkningarna till del. Oljepriserna går upp i takt med att efterfrågan ökar samtidigt som tillgången minskar. Finns det någon svensk katastrofplan för energitillförsel till nödvändiga transporter när oljelagren sinar? Åtskilliga bilresor kan bytas mot cykel, men många människor behöver kollektivtrafik för att komma till jobbet. Svensk industris godstransporter kan knappast skötas med cykel. Infrastrukturen för klimatsmarta godstransporter borde snabbt byggas ut och underhållas för att kunna ge tillräckliga förutsättningar för näringsverksamhet samt handel.
