Även om Skåne noterat två kalla vintrar i rad stiger världens genomsnittstemperatur stadigt. Glaciäravsmältningen har aldrig varit så kraftig och de extrema väderleksfenomenen blir allt påtagligare.

Sedan det internationella energiorganet IEA nyligen konstaterat att maxutvinningen av råolja passerades 2006 talar allt för en snabbare utfasning av oljan.

Klimatdebatten handlar ofta om handel med utsläppsrätter, kolsänkor; komplexa system som för de flesta är diffusa och svåra att ta till sig.

En ansenlig del av utsläppen uppstår emellertid i vardagen, från mat, boende och framför allt från transporter. Alla miljöbilar till trots kommer 94 procent av energin till svenska transporter från fossila källor. Skåningarnas oljeanvändning motsvarar bara en mikroskopisk andel av den totala konsumtionen i världen, men alla globala utsläpp är lokala någonstans.

För många av oss är klimatansvar en etisk fråga där vi vill kunna säga till våra barn och barnbarn att vi gjorde vad vi kunde.

Att lämna bilen hemma och istället gå, cykla eller åka kollektivt är en omställning som oftast går att göra över en natt. Omställningspotentialen är stor eftersom många bilresor är löjligt korta. Cirka 30 procent av antalet bilresor är kortare än 3 kilometer och hälften är kortare än 5 kilometer.

Men då krävs att politiken prioriterar kollektivtrafik och cykelbanor på bekostnad av motorvägsavfarter, parkeringar och annat som gynnar bilism. I Sverige läggs fortfarande stora summor på att bygga nya vägar. Mindre än 1 procent av satsningarna går till cykelinvesteringar.

Dagens samhälle skapar stillasittande människor – barn körs av sina föräldrar istället för att själva ta sig till skola och aktiviteter. Externa köpcentra tillåts utarma stadskärnor och slå ut kvartersbutiker. När säkra cykelbanor kommer i konflikt med bilparkeringar väljer kommunpolitiker oftast det senare.

Vi som lever i ett samhälle byggt för bilen måste se med nya ögon på de strukturer som skapats för detta fordon och försöka skapa nytt.

Sverige intar en pinsam jumboplacering bland nordiska länder när det gäller satsningar på cyklism. År 2000 inrättades ett nationellt mål om att öka cyklingen i Sverige från 12 procent av alla transporter till 16 procent 2010. Men de senaste siffrorna visar att det cyklas allt mindre. Vägverket uppskattar att siffran är nere på cirka 10 procent av alla persontransporter.

Annat är det i Köpenhamn – en av världens bästa cykelstäder. Rejäla anslag används för cykelinfrastruktur som tar fysiskt utrymme från bilen. Mellan 40 och 60 cykelprojekt pågår för närvarande i Köpenhamn. Det är dyrare att äga och köra bil i Danmark. Många hushåll är billösa.

Motorvägen mellan Malmö och Lund ansågs vara en symbol för modernitet när den blev den första motorvägen i Sverige. Men bilsamhället är inte längre modernt och framtidsinriktat, det är omodernt och klimat-osmart.

Med tanke på att både Malmö och Lund vill tillhöra miljöeliten bland kommuner bör den lokala trafikpolitiken distansera sig från 1990-talets fossilbränsleepok. Att anlägga den första svenska cykelhighwayen mellan våra städer kan fungera både som en symbolisk manifestation och ett praktiskt redskap för att visa att politiker inte bara pratar klimat utan också vill uppmuntra enskilda som minskar sina ekologi­ska fotavtryck.

Det krävs flera förändringar innan nuvarande cykelväg mellan Malmö och Lund kan kallas en cykelhighway. Den skånska blåsten är sannolikt det som främst hindrar cykling på slätten. Det behövs läplanteringar som utöver vindskydd även bidrar till ökad biologisk mångfald och värnande av de ekosystemtjänster humlor, bin samt andra pollinatörer utför.

Vegetationen bör inte vara så hög att den hindrar sikt eller upplevs som otrygg. När cykelväg läggs i tunnel avstår en del kvinnor från att cykla när det är mörkt. Rätning och breddning av befintlig cykelväg, prioritering i förhållande till korsande bilvägar, skyltning och belysning är annat som bör ordnas. Om Lunds och Malmös uttalade klimatambitioner skall tas på allvar krävs att beslut om infrastruktur och markanvändning underlättar istället för att motarbeta klimatpolitiken.