Miljöpolitik handlar om att uppnå kvalitativa förbättringar av miljötillståndet. Lagstiftning, ekonomiska instrument, konsumentpåverkan, utbildning, forskning är några politiska verktyg i det arbetet.

Vilka redskap vi använder är från inskränkt miljösynpunkt egentligen likgiltigt. I praktiken är det dock valet av åtgärd som avgör hur snabb och framgångsrik miljöpolitiken blir.

Tricket är att hitta åtgärdsstrategier som på samma gång är både effektiva från miljösynpunkt och som ger så små konflikter som möjligt med andra samhällsmål om ekonomisk tillväxt, regional utjämning, ekonomisk rättvisa, jämställdhet med mera.

Den tidiga miljöpolitiken syftade till att komma åt enstaka stora utsläppskällor. Att detaljreglera varje anläggning var rationellt. Generella ekonomiska styrmedel hade varit en omväg. På vissa områden, till exempel inom kemikaliepolitiken, är förbud och andra detaljregler fortfarande det mest rationella sättet att nå förbättringar.

Fungerar inte
Men på väsentliga områden fungerar inte detaljregleringar. Utsläppen av koldioxid från fossila bränslen som förstärker växthuseffekten orsakas inte främst av enstaka stora utsläppskällor utan kommer från miljontals bilar och hundratusentals små och stora pannor. Här måste traditionell detaljreglering ersättas av mera generella grepp.

Ekonomiska styrmedel är inte en finare och bättre form av miljöpolitik än den traditionella lagstiftningsmetoden. Bakom kravet på att skattesystemet ska ges en starkare miljöprofil finns inte heller någon ambition att vare sig öka eller sänka skattetrycket. Syftet är att skapa ett system som belönar aktörerna - privatpersoner, företag, kommuner med mera - när de genom sitt agerande bidrar till miljöpolitiken.

Belöna
Tanken att vi som politiker skulle kunna avgöra hur den enskilda villaägaren eller den enskilde företagaren bäst kan bidra till minskad fossilbränsleanvändning är absurd. Det vi kan göra är att belöna dem som bidrar till att minska miljöbelastningen så att den samlade kostnaden för att nå miljömålen minimeras.

Riksdagens etappmål för klimatpolitiken är att de samlade, svenska koldioxidutsläppen fram till 2010 ska vara minst fyra procent lägre än 1990. Det målet kan säkert nås med diverse importrestriktioner, stängningar av fabriker, förbud mot biltrafik med mera. En sådan strategi skulle dock med säkerhet leda till sänkt ekonomisk tillväxt, fiffel, smuggling, övervakning och orättvisor. Kostnaden för samhället skulle bli mycket hög och knappast accepteras av medborgarna.

De ekonomiska styrmedlen är därför nödvändiga för att vi på ett snabbt och ekonomiskt effektivt sätt ska klara miljöpolitiken. Tvekar man att använda skattesystemet i miljöpolitiken, måste man vara beredd att försvara antingen att miljömålen spricker eller att miljöpolitiken i onödan dämpar den ekonomiska välfärden och tillväxten.

Väljer vi i stället att utnyttja ekonomiska instrument i form av till exempel koldioxidrelaterade fordons- och registreringsskatter på bilar, höjd dieselskatt, ändrade regler för förmånsbilar, en klimatskatt även på flyget och höjda koldioxidskatter på fossila bränslen, kan kostnaderna för att nå miljömålen reduceras radikalt.

Nästa fråga är hur man använder de ökade inkomster en högre skatt på miljöförstöring genererar. Detta är i grunden ingen miljöfråga utan handlar om andra väsentliga saker som sysselsättning, fördelningspolitik, regionalpolitik, tillväxtpolitik med mera.

Ett väl genomtänkt, miljöinriktat skattesystem kan på samma gång driva på miljöpolitiken och teknikutvecklingen och ge staten stabila skatteinkomster som vi kan använda för att stärka regionalpolitiken, förbättra skolan och vården och till att dämpa skatterna på ett sätt som stimulerar tillväxt och sysselsättning.

Möjlighet till utveckling
Inom ramen för en samlad långsiktig miljöinriktad skatteväxling på totalt 30 miljarder kronor, har regeringen och samarbetspartierna kommit överens om att under 2005 höja miljöskatterna med 4 miljarder, under 2006 med 3 miljarder kronor. Den beslutade omläggningen är, som vi ser det, en fantastisk möjlighet att utveckla det svenska samhället så att fler får jobb samtidigt som miljöbelastningen dämpas.

Tyvärr tycks den socialdemokratiska regeringen vackla inför denna inspirerande utmaning. På annat sätt går det inte att tolka de signaler regeringen sänder ut inför skatteväxlingssamtalen.

Var finns solidariteten med kommande generationer och resten av världen? Nu tycks den främsta drivkraften i stället vara att slå vakt om hemmamarknaden för Volvos monsterjeepar och andra lyxbilar, om rätten att flyga utan att betala koldioxidskatt och företags och höginkomsttagares möjlighet att "smita" från skatten genom att få en betald förmånsbil i stället för en ännu högre men beskattningsbar lön. På klimatpolitikens område står man nu nästan helt utan skarpa styrmedel och hoppas att mångmiljardbidrag till Saabs och Volvos teknikutveckling ska lösa problemen.

Anta utmaningen
Nej, det är dags för Göran Persson att återuppväcka sin tidigare så starka entusiasm för det gröna folkhemmet. Och att han ger finansministern och hans stab i uppdrag att genomföra den utlovade gröna skatteväxlingen som det var tänkt.
Vi förnekar inte att en skatteväxling innehåller komplikationer när det gäller fördelningspolitik, regionalpolitik och industripolitik.

Men dessa problem går att hantera genom de ökade miljöskatteintäkterna. Samtidigt som vi tar vårt globala ansvar och skapar en nationell bas för en miljödriven tillväxt inklusive en lukrativ "grön exportnäring" - med det ekologiskt hållbara samhället som bas.

Ska socialdemokratin våga anta denna nygamla utmaning?