Beroendet är också ömsesidigt: utbildning, vård och näringsliv försämras och trycket på miljön ökar om kollektivtrafiken försämras. Det finns en direkt koppling mellan kollektivtrafik, medborgarnas välmående och samhällets funktion och uthållighet.

Ändå pågår nu en nedrustning av hittills okända proportioner inom kollektivtrafiken. Under perioden 2000-2007 minskar trafiken i nästan alla regioner, i många fall med 30-40 procent.

Kollektivtrafiken befinner sig i ett fritt fall som bland annat orsakats av kommunernas och landstingens pressade ekonomi. I flera år har kommuner och landsting brottats med ekonomiska bekymmer som nu verkar ha blivit permanenta.

De senaste årens skattehöjningar räcker inte och nu dras det ner på utgiftssidan. Detta drabbar i hög grad kollektivtrafiken som - jämfört med vård, skola och omsorg - inte är en fråga med hög profil.

De problem som skapas av brist på pengar vore i sig nog, men förstärks av ökande kostnader. Under åren 2003-2005 ökar kostnaderna för kollektivtrafiken med 8-9 procent per år som en baksmälla från avregleringarna under det tidiga 90-talet.

Dessutom aviseras neddragningar från andra håll. SJ ställer in trafik för att kunna nå det utdelningskrav på 13 procent som regeringen har ålagt bolaget. Rikstrafiken, som finansierar olönsamma interregionala transporter, har å sin sida ett beräknat underskott för 2005 på 80 miljoner och ser nu över var i verksamheten man kan spara.
Bland annat avser man att dra in 16,7 miljoner kronor i underskottstäckning för trafiken Uppsala-Västerås-Eskilstuna-Flen-Norrköping.

I början av juni skickade vänsterpartiet ut en enkät som besvarades av 27 trafikhuvudmän i landet. Sjutton av dem beskriver det ekonomiska läget som svagt. Mellan 2000 och 2007 minskar kollektivtrafiken i 19 regioner. För sex av dem ligger minskningarna kring 30-40 procent.

En så kraftig minskning av kollektivtrafiken får två övergripande konsekvenser. För det första är det ett hårt slag mot människor med låg tillgång till bil. Grupper såsom barn, unga, gamla, kvinnor, funktionshindrade, låginkomsttagare och barnfamiljer får än sämre möjlighet att delta i samhället och leva ett fullvärdigt liv.

De måste anpassa sin tillvaro efter kollektivtrafiken och de kan tvingas flytta eller ändra sina arbetsförhållanden.
För det andra ökar andra trafikslag, främst bilismen, eftersom behovet av att resa hela tiden ökar. Detta får i sin tur en rad konsekvenser, bland annat en ökad miljöbelastning.

Varje resenär som väljer bil istället för att åka kollektivt ökar "sina" utsläpp av klimatstörande koldioxid tre till fem gånger, medan deras bidrag till ozonbildning och cancerrisk ökar tio gånger. Dessutom blir det allt trängre på vägar och gator, framför allt i rusningstrafik och städer. En annan konsekvens blir att antalet skadade och döda i trafiken kommer att bli större.

Detta är en mycket bekymmersam utveckling som måste vändas. Om de av riksdagen antagna transportpolitiska målen och miljömålen ska kunna nås måste kollektivtrafiken förstärkas och få en större andel av dagens och morgondagens resande.

En stark kollektivtrafik är en fråga av hög angelägenhet för hela samhället, men i dag lämnar staten endast ett litet bidrag till trafiken, huvudsakligen genom skatteutjämningsbidraget och till trafik på interregionala sträckor, genom Rikstrafiken.
När nu tillståndet i kommunernas och landstingens ekonomi gör att trafiken hotas av dramatiska nedskärningar måste staten träda in och ta ett ekonomiskt ansvar.

Redan under 2005 bör staten ge ett avsevärt större ekonomiskt stöd till drift av kollektivtrafik. Finansiering av stödet bör göras möjlig i höstens budgetarbete genom att öka de statliga intäkterna från transportsektorn. För att förbättra kollektivtrafikens situation på sikt bör regeringen också ta initiativ till strukturella och organisatoriska förändringar i den kommande transportpolitiska propositionen.