Trots att vi var medlemmar i vänsterpartiet redan under den tid då partinamnet förkortades vpk väcker "Uppdrag gransknings" undersökning av vårt parti starkt negativa känslor. Vi blev åter påminda om den dubbla bokföring som fanns i vårt parti ända fram till Berlinmurens fall. Medan det utropades starka fördömanden av öststaternas kommunistpartier på våra egna kongresser och konferenser så formulerades det hyllningstal när vårt partis representanter var gäster på dessa partiers egna kongresser. Med det fördes den stora delen av partiets medlemsbas bakom ljuset.

Den nuvarande partiledningen menar att det mesta av det som avslöjades i "Uppdrag granskning" redan är känt genom vitboken "Lik i garderoben", utgiven i två upplagor 1993 och 1996. Om det kan vi hålla med. Men problemet är precis som en av författarna till skriften, Ulf Nymark, skriver på Vägval vänsters hemsida:

"Författarna till boken har aldrig gjort anspråk på att ha producerat en politisk utvärdering av, eller uppgörelse med, partiets relationer till realsocialismen i öst. Vi försökte så gott det gick att kartlägga och sammanställa de familjära umgängesformerna, och hoppades därmed ge ett underlag för hela partiets politiska och ideologiska utvärdering."

Häri ligger problemet. Många, och det gäller alldeles uppenbart även den nuvarande partiledningen, tyckte att det räckte med att beskriva delar av historien. Den utvärdering som Ulf Nymark efterlyser blev aldrig gjord, även om några av oss verkligen försökte få i gång en bred utvärdering i partiet. Men så blev det inte.

Vi gick aldrig på djupet utan hoppades att de som inte öppet protesterar mot beskrivningen i "Lik i garderoben" också delade vår slutsats, att detta är så graverande, att vi för all tid är vaccinerade mot dessa politiska positioner.

Flera i partiet, som Ulf Nymark, ifrågasatte tidigt förbindelserna med kommunistpartierna i öst. Motargumentet var att vi genom förbindelserna skulle kunna påverka i positiv riktning. Men partiet orkade aldrig göra klart för sig självt vad samhörigheten egentligen bestod av. Vår kritik inskränkte sig till bristen på demokratiska rättigheter. Systemkritiken gick aldrig på djupet och för det har även vi ett ansvar.

När väl Berlinmuren föll ville de flesta helst bara glömma. Många gamla symbolers återkomst på senare år visar på denna historielöshet. Såväl bombastisk kongressretorik som fanor med hammaren och skäran illustrerar detta. Självklart är det också en kraftig signaleffekt om partiledaren säger att kommunismen är död (Schyman) eller om han kallar sig kommunist (Ohly).

Mer än någonsin behövs det en realistisk vänsterpolitik i vårt land. Vi har omfattande problem med en könsmaktsordning som innebär systematisk diskriminering av kvinnor. Arbetslösheten är omfattande och leder till social och ekonomisk ojämlikhet. Vi har stora uppgifter för att utveckla ett hållbart samhälle som inte bidrar till klimatförändringar, som främst drabbar de fattiga i tredje världen. Vi står inför stora problem att klara finansieringen av den gemensamma sektorn som på ett mänskligt och anständigt sätt ska klara framtidens skola, vård och omsorg. En vänster med bristande demokratisk trovärdighet kommer aldrig att kunna spela en positiv roll kring dessa frågor.

Vänsterpartiets allvarligaste misstag är trots allt inte bjudresorna österut och bristen på grundläggande kritik av diktatursystemen. Det är i stället att förlegade tankar och traditioner dröjer sig kvar. Sovjetsystemets kollaps borde ha lärt oss att socialismen inte kan byggas i ett land, inte bakom nationalstatliga murar mot omvärlden. Staters brott mot demokrati och mänskliga rättigheter kan aldrig ursäktas med sociala framsteg, verkliga eller inbillade.

Socialism kan bara byggas i demokrati och frihet, genom den sorts självständiga rörelse underifrån som från början präglade arbetarrörelsen och som senare fördes vidare av de nya rörelserna, kvinnorörelsen, miljörörelsen och den internationella solidaritetsrörelsen.

Partiet står nu inför ett vägval och ledningen måste göra ett tydligt val. Antingen kastar man en gång för alla ut den ideologiska bråten från förr, bejakar en fri och öppen debatt i en bred demokratisk vänster. I så fall kan den svenska vänstern spela en aktiv roll i omdaningen av samhället i hållbar, jämställd, rättvis och demokratisk riktning.

Eller låtsas man som om inget har hänt och rullar på i gamla hjulspår. Då kommer vänsterpartiet att marginaliseras som politisk kraft och nya rörelser tar över.