Förhandlingarna om statens budget är över för i år. Den politiska debatten har blivit hetare sedan de borgerliga partierna förenats i en ambition om att överta regeringsmakten efter valet 2006.

En opinionsmätning visar för första gången på mycket länge majoritet för det borgerliga blocket.

Att regeringen prioriterar inkomstskattesänkningar kan delvis ses som ett sätt att ta upp kampen om mittenväljarna.

I övrigt dominerades förhandlingarna av grön skatteväxling. Budgetdiskussionen präglades av en strävan efter kortsiktiga opinionsvinster istället för ett politiskt ledarskap som vågar ta ansvar för framtiden ekologiskt och ekonomiskt.
Har vi råd att alls sänka skatterna?

Det är inte trovärdigt att både göra det och samtidigt hävda att vi slår vakt om jobben i kommuner och landsting. Hela den sektorn brottas med stora ekonomiska och därmed verksamhetsmässiga problem.
Inkomsterna minskar samtidigt som sjukfrånvarons kostnader blir allt större.

Till det skall läggas att kostnaderna ökar som följd av en allt äldre befolkning. Sett i ljuset av detta förslår inte budgetuppgörelsens ökning av statsbidraget.

Utgiftstaken har i och med denna budget i princip försvunnit och budgeteringsmarginalen är mycket liten. Detta kombinerat med skattesänkningarna innebär en stor osäkerhet kring statens fortsatta ansvar för kommun- och landstingssektorn.

Kravet på åtgärder för att stimulera sysselsättningen är självklara för vänstern, men hittills har de varit kortsiktiga till sin karaktär. Det finns områden där utvecklingen kan förutses betydligt längre, där politiken obevekligen måste vara långsiktig och konsekvent och där åtgärder - eller frånvaro av åtgärder - får sina fulla effekter först om tio, femtio eller hundra år. Till dem hör miljöfrågorna och kanske i synnerhet åtgärder för att bromsa klimatförändringen.

Enligt EU:s miljöbyrå kommer odlingslandskapet och skogsbruket att genomgå omvälvande förändringar, livet i hav och sjöar kommer att ändras på ett okänt sätt, åtta av Europas nio glaciärområden kommer att försvinna, snö kommer att bli sällsynt även i Sverige medan extrema väder såsom plötsliga översvämningar, värmeböljor, stormar och torka blir vanliga.

De hälsomässiga och ekonomiska konsekvenserna är svåröverskådliga.

Vi vet vad klimatförändringarna beror på och vi vet lösningen. I Sverige står trafiksektorn för en mycket stor del av koldioxidutsläppen och de ökar dessutom, i strid med gällande mål. Prognoser visar att utsläppen från transportsektorn kommer att öka med 19 procent mellan 1990 och 2010. Därmed spräcks klimatmålet rejält.

En förklaring till att det röda och det gröna inslaget i nuvarande regeringssamarbetet inte fått större genomslag är att v och mp inte ingår i regeringen. De allra flesta förändringarna sker på marginalen. Ur statsvetenskaplig synvinkel kan allvarliga invändningar riktas mot formerna för samarbetet.

Magnus Isberg från Stockholms universitet konstaterar att det för det första råder "oklara ansvarsförhållanden. En företrädare för ett samarbetsparti kan på morgonen stödja regeringens förslag i vårpropositionen och på kvällen instämma i oppositionens kritik av samma förslag. Den innebär för det andra sämre insyn i den politiska beslutsprocessen, i varje fall jämfört med om den sker i utskotten. För det tredje innebär denna ordning en risk för att kvaliteten på besluten blir sämre genom att besluten inte bereds på samma ingående sätt som beslut i regeringen eller i ett utskott."

Med drygt sex års erfarenhet av att vara riksdagsledamot i ett samarbetsparti kan jag bara instämma. Den huggsexa som råder under de sista nätternas förhandlingar skadar trovärdigheten för demokratin.

Ett varaktigt rödgrönt regeringssamarbete måste ta sig an framtidsfrågorna med kraft. Klimathotet måste leda till åtgärder som minskar utsläppen. Kommun- och landstingsverksamheternas finansiering måste tryggas långsiktigt.

Min slutsats är att svensk politik behöver bli både rödare och grönare.

Dagens halvmesyr bör ersättas med en koalitionsregering mellan s, v och mp.