Gudrun Schymans farväl till vänsterpartiet har en djup symbolisk betydelse. Det är inte bara en riksdagsledamot, eller ens "bara" en
f d partiordförande, som lämnar sitt parti. Hennes avsked markerar slutet på en epok i vänsterpartiets historia.

Gudrun Schyman symboliserade mer än någon annan förnyelsen av det gamla kommunistpartiet. Partiet breddade sig ideologiskt och politiskt samtidigt som det öppnade för dialog med väljarna på ett för alla begripligt språk.

Många av de vänsterpartister som idag utgjuter sin ilska över hennes "svek" borde besinna sig och tänka om. Flera av dem som är riksdagsledamöter idag skulle kanske inte ha varit det om inte partiet hade haft henne som ordförande.

Hon har lyckats flytta upp de feministiska frågorna på dagordningen inte bara i vårt parti utan i den svenska politiken som helhet. Därför vore det klädsamt om den högstämda kritiken byttes ut mot ett mer nyanserat tonläge.

Ett av de största demokratiska problemen är att alltför få är intresserade av att ta steget över från att vara väljare till att gå med i ett parti. Rörligheten bland väljarna har ökat och då borde det inte vara konstigt att den gör det bland de politiskt aktiva också.

Ett partimedlemskap behöver inte vara livslångt. Gamla partier förlorar kanske i funktion och nya uppstår. Mer flexibilitet i partilivet, samt nätverk inom och över partigränserna, kan leda till att fler medborgare hittar en plats i politiken.

Även om Gudrun Schyman själv inte med ett ord har berört den pågående "kommunistdebatten" kommer hennes avhopp ändå av många att tolkas som en bankruttförklaring av partiet. Vad skall man annars tro när en relativt nyligen avgången ordförande kastar in handduken?

Samtidigt som hon personifierade förnyelsen växte de traditionella strömningarna sig starka under hennes ordförandeskap.

Hennes dödförklaring av kommunismen visade sig omedelbart vara förhastad, vilket demonstrerades tydligt vid kongressen 2000.

Under Schymans ordförandeskap verkade två motstridiga processer: samtidigt som partiet för många väljare framstod som ett modernt och odogmatiskt vänsterparti satsade de traditionella krafterna inom partiet på en kommunistisk restauration. I denna process spelade - och spelar - ungdomsförbundet Ung vänster en avgörande roll.

En stark och väldisciplinerad allians mellan övervintrande "gamla" kommunister och unga revolutionärer byggdes upp i syfte att ta kontroll över partiapparaten. Gudrun Schymans starka väljarstöd och popularitet hos allmänheten gjorde att denna allians avvaktade med att sätta in den avgörande stöten.

Hennes hastiga avgång som partiordförande lämnade fältet fritt. Kongressen i våras var i allt väsentligt en framgång för de traditionella, inte minst valet av en uttalad kommunist som partiordförande.

Vänsterpartiets redan tidigare svårartade kris har genom Schymans avhopp blivit avgrundsdjup. Vi beklagar av hela vårt hjärta denna utveckling. Men vi nödgas samtidigt konstatera att krisen i allt väsentligt är självförvållad genom partiets vägran att göra sig av med gammal kommunistisk barlast.

Efter det sovjetiska imperiets sammanbrott 1990 försatt partiet chansen att en gång för alla göra upp med sitt förflutna och kasta den kommunistiska barlasten.
Det klokaste partiledningen nu kan göra är att väcka liv i ett förslag som diskuterades i partistyrelsen inför kongressen 1990: att upplösa partiet och samtidigt inbjuda alla vänsterkrafter att diskutera en ny partibildning eller en valallians.

Med ett vänsterparti som är ovilligt att göra upp med sitt förflutna, och med bristande insikt om den ekologiska dimensionens betydelse i politiken, och med en socialdemokrati vars ledning i allt väsentligt står för en socialliberal politik, finns ett ökande intresse för hur en feministisk, grön och frihetlig vänster skall kunna verka.

I den nuvarande krisen för vänstern riktas blickarna mot Vägval vänsters riksting i januari. Det framstår alltmer som avgörande för vilken väg vänstern i Sverige skall beträda.