Vänsterpartiets Ingrid Burman och Ulla Hoffmann gillar inte att Göran Persson kan tänka sig miljöpartiet som regeringspartner efter nästa val. De är så upprörda att de säger sig ha tappat förtroendet för Göran Persson och hotar med nyval.

Vi har svårt att dela upprördheten. I riksdagsvalet 1998 fick vänsterpartiet 12 procent av rösterna. Vi var några i v som redan då ansåg att det var dags att bilda en rödgrön regering.

Opinionsundersökningar visade att en mycket stor majoritet av både s- och v-väljarna var av samma mening. Vi känner inte till några exempel i andra länder på att partier av vår typ frivilligt abdikerar från regeringsmakten.

Statsministern hänvisade till att man inte kunde ha partier med utträdeskrav ur EU på programmet i regeringen. Bland våra egna sades att regeringsmedverkan skulle tvinga oss att sälja ut vår politik.

V-kongressen 2002 antog en valplattform med elva punkter: försvar av gemensamt ägande, ökad kvinnomakt, minskning av fossilbränslebaserade transporter, folkomröstning vid större fördragsändringar i EU, mer demokratiskt budgetsystem, mer pengar till kommuner och landsting, arbete åt alla som övergripande mål för ekonomisk politik, en allmän arbetstidsförkortning, minskade regionala obalanser, bevarad och utvecklad militär alliansfrihet och förstärkt arbetsrätt.

Efter denna uppräkning uttalade kongressen: För att kunna utveckla politiken åt detta håll krävs en vänsterregering. Om vi kan finna en gemensam politisk plattform som bygger på denna grund vill och kan väns-terpartiet ingå i en regering.

I valet 2002 fick vänsterpartiet 8,3 procent, men var fortfarande ett av största partierna till vänster om socialdemokratin i Europa. I stort sett blev det samma historia i regeringsfrågan nu som 1998.

Till Göran Perssons stora lättnad ville majoriteten i vänsterpartiets styrelse inte på allvar pröva om vi kunde nå en uppgörelse.

V reagerade mycket negativt mot mp:s försök att få ingå i regeringen. Reaktionen liknade ett barns som inte vill ha en chokladbit men som börjar gråta när den i stället ges till en annan. Det finns väsentliga skillnader mellan v och mp, bland annat arbetsrätten och socialförsäkringarna.

Men på en rad områden var kraven gemensamma, varför en s-mp-regering med stöd av v skulle vara sämre än en ren s-regering är därför svårt att begripa.

Formen för det nuvarande samarbetet har demokratiska brister.

Konstitutionsutskottets förre kanslichef Magnus Isberg sade i ett tal inför riksdagsledamöter i våras att "denna ordning är en skvader, en olycklig blandning av en koalitionsregering och en renodlad minoritetsregering som söker stöd för sina förslag i utskotten.

Den innebär för det första oklara ansvarsförhållanden. En företrädare för ett samarbetsparti kan på morgonen stödja regeringens förslag i vårpropositionen och på kvällen instämma i oppositionens kritik av samma förslag. Den innebär för det andra sämre insyn i den politiska beslutsprocessen, i varje fall jämfört med om den sker i utskotten. För det tredje innebär denna ordning en risk för att kvaliteten på besluten blir sämre genom att besluten inte bereds på samma ingående sätt som beslut i regeringen eller i ett utskott."

Samarbetet har utvärderats och resultatet presenterades i förra veckan av de tre partisekreterarna i en artikel. De tycks vara överens om att den nuvarande formen för samarbetet nått vägs ände. Har vårt parti nu två och ett halvt år efteråt på allvar i förhandlingarna prövat möjligheten att fullfölja kongressbeslutet från 2002?

Med tanke på de borgerliga partiernas nyfunna enighet så brinner det i knutarna för att skapa ett rödgrönt alternativ. Vi är hjärtligt trötta på regeringens attityd; de anser sig ha fått en på gränsen till gudomlig ensamrätt till regeringsmakten.

Men vi är lika trötta på den velighet som så länge varit förhärskande inom vänsterpartiet. Självklart är det politikens innehåll som är viktigast. Men om man tror på den egna politiken, varför i jösse namn är det då svårt att bejaka en maximering av möjligheterna att genomföra den?