Priset för en liter bensin är nu cirka elva kronor. De gamla ropen på sänkta bränsleskatter får ny fart.

Få inser att bensinpriset i dag inte är mycket högre än för 20 år sedan om man tar hänsyn till inflationen. Än färre inser att en liter bensin tar en lika stor andel av den disponibla inkomsten som under 1970-talet. Skillnaden är att vi kör betydligt mer bil dag än någonsin tidigare.

Bilindustrin driver sedan en tid en kampanj med mottot "Utan bilen stannar Sverige". I en rapport från det sena 1990-talet går tankesmedjan Timbro ett par steg till genom att säga att "utan bilen finns inte Sverige".

Även om dessa uttalanden är överdrivna är det svårt att förneka att industrin har en poäng.

Bilen har sedan 1950-talet tagit plats i varje aspekt av samhällslivet och i dag är Sverige, liksom de flesta andra västländer, oerhört beroende av bilen. Om vi vaknade en morgon och upptäckte att alla bilar var borta skulle landet drabbas av kaos.

Men vilken slutsats dras då av denna insikt? För bilindustrin är svaret självklart att bilens existens måste försvaras till varje pris.

Att köra bil lanseras som en mänsklig och social rättighet. För den som reflekterar över budskapet lite mer blir slutsatsen kanske en annan. Har samhället råd att vara så beroende av bilar?

Bilberoendet ökar
Effekterna av de kullblåsta kraft- och teleledningarna i södra Sverige efter vinterns storm skulle te sig som en västanfläkt jämfört med konsekvenserna av en minskad tillgång till bensin och diesel. Icke desto mindre har det fått regeringen att kräva miljardinvesteringar i nedgrävda ledningar medan man låter samhällets bilberoende öka ytterligare.


Särskilt anmärkningsvärt ter sig det ökande bilberoendet mot bakgrund av en allt bredare acceptans för det faktum att bilismen inte bara gör oss sårbara; den är dessutom ohållbar. Vi närmar oss med stormsteg den punkt där bilarnas påverkan på klimatet utgör ett reellt hot, inte bara mot miljön utan även mot grundläggande samhällsfunktioner.

För den som väljer att bortse från detta hot finns ändå det ovedersägliga faktum att oljan snart tar slut och att priset på bensin kommer att öka dramatiskt i takt med en ökande brist.

Självklart kommer oljeindustrin att hitta nya sätt att utvinna olja och naturgas samt förlänga tillgången på fossila bränslen, men det råder ingen tvekan om att en brist kommer att uppstå och att priserna kommer att gå i höjden.

Likaså kommer bilindustrin att öka sina insatser för att göra motorerna mer effektiva och finna andra bränslen till bilarna. Biogas, etanol och andra bränslen kan bidra till att hålla igång bilismen, men absolut inte på den nivå vi har i dag.

Möjligheten att åka bil kommer således att
minska i framtiden. I en färsk studie i den vetenskapliga tidskriften Energy Policy visar Jonas Åkerman vid Kungliga Tekniska Högskolan hur ett hållbart transportsystem kan se ut år 2050.

Rapporten beräknar att varje svensk kan använda en viss mängd energi till transporter och att vi i dag använder tre gånger så mycket som är hållbart. Om vi utnyttjar all tillgänglig effektivisering, introducerar ny teknik och satsar massivt på förnybara drivmedel måste ändå transporterna minska kraftigt.

Åkerman räknar på ett scenario där flygtrafiken begränsas till dagens omfattning, där godstransporterna minskar med 30 procent och huvudsakligen sker med järnväg. Rapporten kommer då fram till att svenskar i framtiden kan använda bilen i samma utsträckning som i dag till långa resor (över tio mil) men antalet korta bilresor måste minska med cirka 50 procent. För att klara detta krävs dels kortare avstånd mellan hem, affärer och arbetsplatser, samt att många korta bilresor ersätts av andra transportmedel, främst tåg och buss, men även cykel och gång.

Nya bränslen räcker inte
Rapportens poäng är inte att peka ut exakt hur morgondagens transportsystem ser ut, utan att visa vart den nuvarande utvecklingen leder och vilka enorma förändringar som måste ske för att skapa ett hållbart system. Det räcker inte med effektivisering och en massiv introduktion av förnybara bränslen.

Hela samhället måste ställas om. Frågan är när och hur det händer. En del av oss vill börja begränsa bilismen för att undvika en farlig nivå på klimatförändringen och få en successiv övergång till ett hållbart transportsystem. Andra vill vänta tills bensinen tar slut eller på att bensinpriset blir så högt att bilisterna självmant låter bilen stå.

Övergången från ett fossil- och bilberoende samhälle till ett hållbart samhälle borde inledas medan det fortfarande finns en hygglig tillgång till olja, annars blir övergången kaotisk.

Stenåldern tog inte slut därför att det inte fanns några stenar kvar. I stället var det förmåga att tillämpa ny teknik som ledde utvecklingen framåt.

På samma sätt måste fossilåldern överges trots att det finns olja kvar att pumpa upp. Kanske är det ett tankemässigt paradigmskifte som är det väsentligaste; att våga bejaka ny teknik i stället för att med statliga subventioner och stödpaket klamra sig fast vid exempelvis energislukande personbilar.

Paket av åtgärder
Övergången till ett mindre sårbart och mer hållbart transportsystem kommer inte att gå av sig själv. Det krävs ett helt paket av åtgärder för att ta sig ur oljeberoendet. Ett av de viktigaste områdena är kraftfulla stöd till kollektivtrafik, cykling och gång, framför allt i städer och storstadsregioner.

Ett annat är åtgärder som minskar bilåkning i städer, till exempel trängselskatter och andra ekonomiska styrmedel. Ett tredje är att sänka maxvikten för lastbilar för att skifta gods till järnväg och sjöfart, ett fjärde att minska det statliga stödet till flyget.

Den stora utmaningen är att bygga om samhället så att vi klarar oss med mindre bilåkning. I den övergång som kommer att ske är det dock viktigt att de som verkligen behöver bilen - framför allt glesbygdsbor - inte drabbas onödigt hårt.

Därför bör den gröna skatteväxlingen kompensera glesbygdsbor och låginkomsttagare. Men att sänka bränsleskatten för alla bilister vore det sämsta sättet att möta framtiden.