Transportsektorn är en viktig del av samhället och dess betydelse ökar för var dag som går. Vi reser och befraktar mer och sträckorna ökar. Detta medför självklart stora fördelar och förbättringar. Men det finns också allvarliga problem med transporter i sig och i deras nuvarande utformning.

Transporter är till exempel den enskilt största orsaken till förtida död. I Sverige dör årligen 500 personer i trafiken och globalt omkom 1,2 miljoner människor i trafiken 2004.

Cirka 60 procent av alla barn som omkommer på grund av olyckor i Sverige gör det i trafiken.

Likaså är trafikens hälsoeffekter stora. I Sverige blir över 4 000 personer allvarligt skadade varje år och permanent nedsatt lungkapacitet är fem gånger vanligare hos barn i trafiktäta områden än hos andra barn.

Ett annat problem är miljökonsekvenserna. Cirka 98 procent av transporterna i Sverige är baserade på fossila drivmedel. Detta är en ändlig resurs som också ökar klimatförändringen. Transporter står för en tredjedel av Sveriges utsläpp av klimatpåverkande gaser.

Men även själva energiförbrukningen är ett stort problem. Även om alla bilar skulle köras på förnybara bränslen och effektiviseras enligt alla dagens kända metoder skulle energin inte räcka till hela dagens transportarbete.

Detta beroende av olja gör också transportsystemet och samhället oerhört känsligt för prisutvecklingen på olja. Vi är helt beroende av omvärldens politiska utveckling och leveranser av råvara från instabila områden.

Inom en överskådlig framtid kan vi ha en ny, mycket svår oljekris på halsen och det kaos som skulle utbryta vid en akut bensinkris är nog svårt att föreställa sig.
Nyligen har fokus hamnat på ytterligare ett område, nämligen jämställdheten inom transportsektorn.

Transportsystemet har byggts upp av medelålders män under ett par hundra års tid och är helt anpassat efter deras behov och värderingar.

Hur ser ett jämställt transportsystem ut? Hur vill kvinnor resa och påverka?

Det finns som synes stora problem att ta tag i. Transportsektorn måste hitta sätt att komma till rätta med detta och bli mer hållbar. Detta är en angelägenhet för hela samhället men det går inte av sig självt.

Det behövs omfattande forskning och utveckling för att effektivisera transporterna, ta fram nya drivmedel, öka säkerhet, trygghet och jämställdhet, minska sårbarheten, göra kollektivtrafiken mer attraktiv och minska transportbehovet.
Det mesta av detta står också med i Sveriges transportpolitiska mål men dessvärre har regeringen inte backat upp dessa mål med resurser som gör att målen kan nås. Det finns i dag inga övergripande trafikforskningsanslag för att komma till rätta med de problem som beskrivs ovan.

Vinnova har medel för transportforskning, men huvuddelen anslås till näringspolitiskt motiverade projekt ? 300 miljoner går till forskning inom svensk bilindustri och endast 15 miljoner kronor går till forskning kring kollektivtrafik.

Den som vill forska kring trafiksäkerhet är i stor utsträckning hänvisad till bilindustrin. Det finns inga anslag för säkerhetsutveckling av kollektivtrafiken, säk­ra gator eller cykelvägar i kommunerna, kollektivtrafikens drivmedel, jämställdhet eller trygghet. Sanningen är att en stor del av de medel som staten anslår till transportforskning är ett näringspolitiskt forskningsanslag för att stödja den svenska bilindustrin. Det finns praktiskt taget inga pengar för andra angelägna områden.

Detta är en ny situation som uppstått genom att pengar under de senaste åren systematiskt flyttats över till bilindustrin. Tidigare har annan forskning förekommit och givit goda resultat. Bland dessa kan nämnas etanol- och biogasbussar, informationssystem, handikappanpassning av fordon och hållplatser, intelligenta hastighetssystem i bilar, utbyggnad av rondeller och mycket annat som bidragit till transportsektorns utveckling.

Inget av detta hade varit möjligt utan tidigare anslag från staten.

Vi anser att detta är ett centralt intresse för samhället i stort och staten måste åter ta ett större ansvar för den övergripande transportforskningen. Detta bör ske genom att bilda ett separat forskningsråd som ges tillräckliga anslag.

Visst bör bilarna bli bättre, säk­rare och renare. Och visst är konkurrenskraften hos den svenska bilindustrin viktig. Men varken Saab eller Volvo kan på egen hand genomföra de stora omvälvningar transportsystemet nu måste genomgå för att bli långsiktigt hållbart, säkert och jämställt.