När jag efter trettio års obrutet medlemskap nu lämnar vänsterpartiet så sker det med kluvna känslor.

Det är inte enkelt att lämna alla de kloka och konstruktiva människor som jag har arbetat tillsammans genom åren. Och man kan ju undra huruvida jag sviker de väljare som med sin röst placerade mig i riksdagen 2002.

Jag är dock lika mycket vänster och grön som jag var då, men tror att miljöpartiet är ett bättre forum att verka genom.

Följande stod på min kryssfolder inför valet 2002:

"Satsa på en hållbar utveckling ? sätt miljöfrågorna i centrum."

"Sluta diskriminera kvinnor. Uppvärdera arbetet som kvinnor traditionellt utför."

"Posten, SJ och andra statliga företag ska tillgodose medborgarnas behov. Kortsiktigt marknadstänkande har fått för stort utrymme."

Hur klimathotet, kemikaliespridningen och andra globala miljöproblem tacklas är en ödesfråga för mänskligheten. Vi som lever här och nu håller i snabb takt på att föröda de naturresurser och de ekosystemfunktioner som är en förutsättning för kommande generationer.

Dagens fastklamrande vid det petroleumindustriella komplexet gör samhället väldigt känsligt för oljeprishöjningar och förhindrar dessutom framkomsten av den teknikutveckling, produktion och arbetstillfällen som hör framtiden till.

Den stora volymen person- och lastbilstrafik gör luften ohälsosam att andas. Barn i tätortsmiljö löper 5 ggr högre risk att få sin lungfunktion nedsatt för resten av livet jämfört med barn som inte har så mycket trafikavgaser runt omkring sig.

Att då vänsterpartiet agerar mot bensinskattehöjning och är en bromskloss i alla skatteväxlingssamtal känns makabert.

Det kommunistiska återtåget började i Ung Vänster och fick spridning i vänsterpartiet när Gudrun Schyman och Johan Lönnroth lämnade partiledningen.
Partikongressen 2004 blev ett triumftåg för dem som vill vrida klockan tillbaka.

I Skåne liknar "ledande kamrater" parlamentarismen vid en varm tröja som kan vara bra att ha när det är kallt men i övrigt umbärlig.

I en färsk intern v-artikel reflekteras över om nu socialismen inte ser ut att nås via det parlamentariska arbetet så kanske det är parlamentarismen och inte socialismen som ska ifrågasättas.

För sanna demokrater är det omöjligt att vara trovärdig i ett sådant sällskap.

Miljöpartiet har ingen kommunistisk barlast. Partiet har de senaste åren mognat och utgör i regel en konstruktiv part i det parlamentariska arbetet.

Valrörelsen 2006 ser ut att bli ett ideologiskt val där det rödgröna laget utmanas av ett höger- och betonggäng om än i moderna speldräkter. Det är stora frågor som står på spel. Ska skattesänkningar urholka möjligheterna till en god skola, sjukvård och omsorg för andra än dem som kan köpa sig privata alternativ?

Ska den gröna skatteväxlingen bytas ut mot skattefördelar för biltrafiken?

Ska sänkt bistånd vara Sveriges signal till omvärlden?

Miljöpartiet har tydligt visat ambitioner att delta i en rödgrön regering för att på allvar påverka politikens innehåll och ta ansvar för det som behöver göras. Samtidigt pågår den ständiga tvekan inom vänsterpartiet där en tydlig reservation och rena händer värderas högre än att åstadkomma resultat i rätt riktning.

Slutligen är det inte bara ekologisk hållbarhet som bör vara ledstjärna för politiken. Den ekonomiska politiken måste också vara långsiktigt hållbar. Menar vi allvar med att ta bort löneorättvisorna mellan kvinnor och män kan man inte som vänsterpartiet samtidigt kräva återställande av pensionerna till 1990 års nivå, sex timmars arbetsdag med full lönekompensation och en mängd andra kostnadskrävande reformer.

Miljöpartiet har i budgetförhandlingarna prioriterat ansvaret för de offentliga verksamheterna framför den ökning av medelklassens privatkonsumtion som höjda tak i socialförsäkringarna skulle medföra. Det är en mer realistisk linje om den rödgröna politiken ska få ett fortsatt förtroende från väljarna.

Jag väljer därför att gå över till miljöpartiet för att kunna fortsätta arbeta med de frågor jag blev vald för att göra.