För mer än 100 år sedan styrde, åtminstone delvis, Oskar II Sverige och Norge. Eftersom dåtidens gemensamma kung var en svuren motståndare till den unionsupplösning som skulle göra Norge till en självständig och självstyrande nation talade Oskar II ofta i termer av brödrafolk.

Men konungen fick ge sig. Han klarade inte av det motstånd som formulerades bl. a. från det norska Stortinget. Unionen upplöstes och bland vanligt folk var det inte många som gick på fraserna om, brödrafolk.

Visst är Norge och Sverige goda grannar. En bra förutsättning för god grannsämja är utan tvekan utvecklade kommunikationsmöjligheter. Mot bland annat den bakgrunden kan man välkomna den nya Svinesundsbron.

Men det finns också smolk i glädjebägaren. Ty medan förutsättningar för biltransporter på väg förbättras mellan Sverige och Norge är det raka motsatsen vad gäller järnvägen. Kanske beror detta på att det fortfarande handlar mer om brödrafolken än systerfolken.

Eller riktigare uttryckt, brödraskap. För trots att det var mer än 100 år sedan Oskar II tvingades lämna den norska tronen ifrån sig så är det fortfarande i huvudsak män som styr i såväl Sverige som Norge. Det är framför allt männen som föredrar privatbilism och godstransporter på väg.

Kvinnor använder i högre grad kollektivtrafik för sina resor. Med en upprustning av järnvägarna och tågtrafiken mellan Norge och Sverige borde vi istället kunna tala om systerfolkens väl.Förbättrad tågtrafik handlar om mer än jämställdhet.

Det främsta motivet är att transporterna måste anpassas till kraven på ekologisk hållbarhet. Vi börjar bokstavligen närma oss vägs ände vad gäller person- och godstransporter med bil.

Bilarnas påverkan på klimat och luftkvalitet utgör ett reellt hot mot det levande livet. Vill man inte tro på det så är det ändå ett ovedersägligt faktum att oljan tar slut inom något årtionde och att priset på bensin kommer att öka dramatiskt i takt med att det blir dyrare att pumpa upp oljan.

Tågtrafiken under all kritk
Trots att det funnits järnväg mellan Stockholm och Oslo i mer än 130 år är tågtrafiken mellan Norge och Sverige numera under all kritik. Vid årsskiftet upphörde tågtrafiken mellan Oslo och Stockholm - ett märkligt sätt att fira 100-årsjubiléet av unionsupplösningen!

Detta har drabbat inte bara resande mellan de bägge huvudstäderna utan kanske framförallt invånarna i länen på båda sidor gränsen. Även om nu nattågstrafik och ett dagtåg skulle komma igång så är det ju ingen lösning på behovet av regional tågtrafik över gränsen.

Arbetsmarknadsregionerna har ju inte längre något med nationella och administrativa gränser att göra. Detsamma gäller för handel, turism om mycket annat. Därför har fylkekommunerna i Hedmark, Värmlandstrafiken och Länstrafiken i Örebro lagt förslag på hur tågtrafiken över gränsen skulle kunna ordnas.

Deras förslag bör hanteras skyndsamt av de svenska och norska regeringarna.Under många år har man talat om att det måste skapas effektiv järnvägstrafik på sträckan Oslo-Göteborg-Köpenhamn.

I Sverige satsas det nu på dubbelspår mellan Göteborg och Trollhättan/Öxnered. Det är bra men otillräckligt. Det krävs också kraftiga satsningar på norska sidan från Kornsjö upp mot Halden, Fredrikstad och Oslo. Att det är en riktig bedömning beskrivs tydligt genom att studera personbilstrafiken och godstrafiken på denna stäcka. Biltrafiken är i ständigt ökande, samtidigt som turerna för tågresenärerna blir både glesare och dyrare.

Motsvarande gäller för den tunga godstrafiken på vägarna. För miljöns och trafiksäkerhetens skull måste tågtrafiken ta över väsentliga delar av biltrafiken.

Rusta upp
Det väsentligaste norrmännen kan göra är att i höstens val skaffa ett stortingsflertal som rustar upp järnvägen. Svenska regeringen borde ge SJ ett uppdrag som fokuserar på omställning till ett hållbart transportsystem i stället för dagens krav på att en 10 procent avkastning som överordnad princip.

Samtidigt är hög tid för landningsskatt eller något annat ekonomiskt styrmedel som gör att flyget får betala för de miljökostnader det ger upphov till.Vi hävdar att olje- och bensindrivna transporter egentligen redan tillhör gårdagen. Det råder ingen tvekan om att jordens oljetillgångar sinar. Det krävs andra alternativ. Ett sådant alternativ är järnvägstrafik och andra former av kollektivtrafik. Vad vore värdigare, och modernare, än att fira unionsupplösningen med beslut om åtgärder som förbinder våra länder på ett sätt som innebär att morgondagens generationer kan utveckla förbindelserna och kontakterna ytterligare?

Vad vore mer modernt än att sätta jämställdhet mellan kvinnor och män främst när det gäller investeringar i infrastruktur? Vad är mer framsynt än att överlämna ett ekologiskt hållbart transportsystem till våra barn och barnbarn?