Konflikten på Connex är mycket intressant både utifrån både arbetsrättsligt och tågtrafikmässigt perspektiv. De motiv som anges till avskedandet av SEKO-klubbens ordförande Per Johansson; illojalitet och kränkande beteende, är en omskrivning för stridbart fackligt arbete. 1899 strejkade arbetare vid en mekanisk verkstad i Kristianstad med krav om föreningsrätt. Senare, i den kompromiss som slöts mellan SAF och LO 1906, fastslogs att arbetare inte kunde avskedas på grund av fackligt arbete. Går Connex segrande ur den här konflikten riskerar vi förflytta oss 100 år tillbaka i tiden. Därför har jag lyft denna fråga i riksdagen och väntar ett svar från arbetsmarknadsminister Hans Karlsson.

Per Johansson och andra fackligt aktiva har sedan länge påtalat brister som försämrar arbetsmiljön och äventyrar resenärernas säkerhet. Järnvägsstyrelsens granskning av Connex verksamhet visar att det med råge finns fog för kritik. Connexaffären ger också nytt bränsle till debatten om det rimliga i avregleringspolitiken vad gäller spårbunden trafik. I många andra länder har man upptäckt att spårburen trafik lämpar sin synnerligen dåligt för konkurrens mellan flera operatörer. Underhåll och arbetsvillkor försämras för att pressa kostnaderna.

Kritiker till avregleringens effekter möts ofta av argumentet att det inte går att rulla utvecklingen tillbaka. Men är det inte just det som avregleringsförespråkarna försöker göra? Under järnvägens barndom skötte ett antal privata intressenter såväl spår som trafik. Först när staten tog över och byggde ut järnvägen för att fylla samhällets behov kunde spårtrafikens stora förtjänster tillgodogöras. Järnvägstrafik gör sig bäst som ett sammanhållet system där tidtabeller, biljettbokning och prissystem är överskådliga. Först då kan järnvägen kombineras med andra trafikslag på ett smidigt sätt och formera de resor som är optimala för miljön, resenärerna och de anställda.