Har feminismen råkat ut för en backlash under 2005? Den frågan ställer tidskriften Ordfront till bland andra LOs ordförande, Wanja Lundby-Wedin, med anledning av den diskussion som följde efter TV programmen om Roks. ?Nej - frågorna vi driver, att fler kvinnor jobbar ofrivilligt deltid och har otrygga anställningsformer och att män tar ut för lite föräldraledighet, har det ändå kommit utredningsförslag om som nu är ute på remiss?, svarar hon.

Vi håller med Wanja Lundby-Wedin. Det hade varit olyckligt om Roks-debatten hade tagit död på det uttryckliga behovet att förbättra kvinnors ställning på arbetsmarknaden. I dag finns det ett A-lag och ett B-lag på arbetsmarknaden. I den förstnämnda finns anställningstrygghet eller rejäla fallskärmar, goda möjligheter till fortbildning och avancemangsmöjligheter samt kanske förmånsbilar. B-laget karaktäriseras av en lös knytning till arbetsmarkanden som ligger i arbetsgivarnas intresse för att snabbt kunna bli av med onödiga kostnader. För dem som ska utföra arbetet innebär det bemanningsföretag, pooler eller ?ring så springer vi?-villkor utan möjlighet att planera sitt liv ofta kombinerat med svårigheter att komma in i socialförsäkringssystemens skyddsnät. Män är överrepresenterade i A-laget, medan kvinnor utgör en majoritet av B-laget.

Kvinnors möjligheter att försörja sig genom ett arbete är en grundpelare i svensk jämställdhetspolitik. Men trots att den ekonomiska jämställdheten ökat sedan början av 1990-talet återstår mycket att göra. Kvinnors medianlön är bara 68 procent av männens medianlön. Omräknat till enbart heltidsanställda är kvinnornas medianlön 84 procent av männens medianlön. Kvinnors disponibla inkomst, där bidrag och ersättningar lagts till löneinkomsten och skatt räknats bort, är bara 78 procent av männens disponibla inkomster. Denna takt för att nå ekonomisk jämställdhet är helt oacceptabel.

Kvinnor har i högre grad än männen tidsbegränsade anställningsformer vilket bidrar till ökad arbetslöshet och lägre inkomster. Mellan 1990 och 2003 ökade de tidsbegränsade anställningarna från 380 000 till cirka 480 000. Cirka 285 000 av dessa var kvinnor mot cirka 195 000 män. Sedan 2003 har det gjorts ytterligare mätningar. Enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar uppgår de tidsbegränsade anställningarna till 590 000 år 2004. Den största gruppen är unga LO-kvinnor med annan etnisk bakgrund än svensk.

Även deltidsarbetet, och därmed också heltidsarbetet är ojämställt fördelat. Dessutom sammanfaller kvinnornas höga andel av deltidsarbetet med hög andel tidsbegränsade anställningar. Det ger dubbel negativ effekt, otrygghet och låg inkomst. Cirka 950 000 personer arbetar deltid i Sverige 2002-2003. Av dessa är cirka 730 000 kvinnor, enligt ULF (Undersökning av levnadsförhållanden, SCB). Sjukskrivningarna är ett annat problem. I september 2004 utgjorde kvinnors andel 63 procent av samtliga sjukskrivningar.

Kvinnor tar dessutom i mycket högre grad än männen ansvar för det obetalda arbetet med hem och barn. Detsamma gäller för obetald anhörigomsorg. Det säger sig självt att kvinnors dubbelarbete i lönearbete och obetalt arbete i längden är ohållbart. Jämställdhet i vardagen kan bara uppnås när män tar lika stort ansvar för hemmet, barnen och andra närstående.

Innan valet ska riksdagen fatta några viktiga jämställdhetsbeslut. Det gäller till exempel rätt till heltidsanställningar och en jämställdhetsplan innefattande bland annat kravet på en nationell handlingsplan för jämställda löner. Även om det kan finnas undantag borde principen vara rätt till heltid och ökad möjlighet till deltid. Vi arbetar för att det ska finnas en riksdagsmajoritet som ställer sig bakom dessa och andra förslag som undanröjer diskriminering av kvinnor. Det tycks vara svårt för vissa män att göra avkall på sina egna privilegier, men det är en nödvändig förutsättning om kvinnor någonsin ska få likvärdiga villkor. Först när kvinnor tillmäts samma betydelse som män kan jämställdhet uppnås inom den politiska sfären och i vardagen.