Förvirring när regeringen styr mot hållbar utveckling. Det var rubriken på ett inlägg där det bland annat refereras till en ny skrivelse från regeringen (GP 26/3). Det som saknas i regeringens skrivelse är en distinkt definition av begreppet hållbar utveckling. Utan en sådan definition finns vare sig karta eller kompass som gör det möjligt att komma dit.

Ekonomisk tillväxt anger de flesta politiska partier vara ett överordnat politiskt mål. Vid en genomläsning av regeringensskrivelsen får man leta förgäves efter hur tillväxten ska vara förenlig med ekologisk hållbarhet. Man gör det enkelt för sig genom att skriva "hållbar tillväxt" utan att förklara vad som menas. Mer tillväxt har hittills betytt längre resor, större bostäder, fler prylar etc. Men tillväxtens avigsida i form av mer klimatgaser, växande avfallsberg, rovdrift på ändliga naturresurser är ju anledningen till att den nuvarande utvecklingen inte är hållbar!

Sedan Riokonferensens (1992) koncentration på ekologisk hållbarhet har ytterligare dimensioner hängts på: social, ekonomisk och kulturell hållbarhet. Uppdelningen i flera dimensioner leder vanligtvis till att dessa inbördes räknas som jämställda. I takt med varje ny utvidg-ning har begreppet tappat kraft. Den flitiga användningen av begreppet är lätt att förstå. Vem vill bli förknippad med en ohållbar utveckling?

Ekologisk dimension
Det finns dock en viktig skillnad mellan den ekologiska dimensionen och andra varianter av hållbarhet. De förändringar som klimatpåverkan och annan miljöbelastning medför är oftast av irreversibel karaktär. Utrotade växt- och djurarter återuppstår inte. Åkrar som blivit saltöknar är milt sagt svåra att återställa. Rent dricksvatten kan svårligen ersättas av något annat. Men vare sig riksdagen eller andra politiska församlingar förmår att ens med kvalificerade majoriteter att ändra naturlagarna. Därför bör hållbarhet definieras naturvetenskapligt och utgöra en gräns för de ekonomiska, sociala och kulturella dimensionerna.