I en debattartikel i ATL fredag 31 mars framhåller Karl-Ivar Kumm och Sölve Johnsson att det bör vara ett samhällsintresse att långsiktigt bevara och utveckla naturvårdsbete och inhemsk nötköttsproduktion till rimliga samhällsekonomiska kostnader. I områden där mark- och terrängförhållandena är lämpliga för det ser de byggnadslös ranchdrift som ett exempel på sådan produktion.

För Miljöpartiet de Gröna är betesbaserad nötköttsproduktion en viktig framtidsnäring. Den bygger på tydliga hållbarhetsprinciper där kor och ungdjur får äta det de är skapta för att äta - bete och annat grovfoder - och är en djurhållning där djuren fullt ut har möjlighet till naturligt beteende. Samtidigt är det en djurhållning som vi i Sverige inte har någon större tradition av, och vi är sannolikt fortfarande inne i en lärandefas då det gäller denna djurhållning. De erfarenheter som finns från de gårdar som tillämpar ranchdrift är det därför viktigt att ta vara på.

Ett antal fall av icke beviljade dispenser från ligghallskravet ligger nu som överklaganden i de rättsliga instanserna. Mest känt är fallet KC-Ranch på Revingehed. Där har ranchdrift bedrivits sedan 1960-talet, och successivt har produktionen utvecklats på ett mycket intressant sätt. Gården drivs enligt KRAV:s regler och man har som syfte att ha Sveriges mest miljövänliga produktion av ekologiskt naturbeteskött. Man har bedrivit ett eget avelsarbete så att djuren ska vara anpassade till utedriften. Rutinerna är grundligt genomtänkta för en väl fungerande utedrift, bl.a. så är perioden då korna går med tjur styrd och begränsad så att kalvar bara föds under en begränsad tid på sommaren. Kalvningarna övervakas också strikt. Kalvarna går med sin moder i nära ett år, och de lär sig därigenom på ett naturligt sätt att hantera utemiljön. Djurhälsan är mycket bra, bättre än andra dikobesättningar och markant bättre än konventionell, intensiv nötköttsproduktion. Genom planerad och utspridd utfodring undviks också det problem som ofta ses vid annan utedrift: Söndertrampad, blöt och lerig mark vid utfodringsplatsen.

Den forskning som Djurskyddsmyndigheten åberopar då det gäller kravet på ligghall baseras på forskning gjord på mjölkraskvigor. Detta är djur som är födda i en stallmiljö och präglade på detta, och ligghallskravet för denna djurgrupp är mycket väl motiverat. Det är dock tveksamt om denna forskning är tillämplig på Revingehed och dess djurmaterial. Redan idag finns ligghall i vissa av hagarna, men det finns inget som tyder på att dessa hagar innebär en högre djurvälfärd. Däremot har man i dessa hagar noterat problem med menföre, som t.ex. skador till följd av halkning.

Betesbaserad nötköttsproduktion har inneburit att för Sverige nya driftsformer har utvecklats. Det är viktigt att Djurskyddsmyndigheten i sitt pågående arbete med revidering av föreskrifterna beaktar detta. En lämplig utveckling bör vara att specifika föreskrifter för ranchdrift utvecklas, där större fokus läggs på skötselrutiner och djurvälfärdskontroll än på byggnader. Innan sådana föreskrifter finns bör ligghallsdispenser för ranchdrift kunna ges om det kopplas till krav på skötselrutiner och djurvälfärdskontroll. Vår bedömning är att erfarenheterna från Revingehed är viktiga att ta till vara på i ett sådant arbete.