Grunden till segregationen i Sverige är diskriminering av människor som ser ut på ett visst sätt, pratar med brytning och inte har ett svenskklingande namn. Ansvaret för att komma till rätta med diskriminering ligger inte på den som är utsatt för den, utan hos dem som har makten att förändra. När klyftorna växer mellan människor skapas ett utanförskap, där rasismen och myterna frodas och där misstänksamheten gror. Ett av de stora problemen för den som diskrimineras (på grund av sitt etniska ursprung) är vem man kan vända sig till för att få hjälp. Eftersom diskriminering oftast sker i den diskriminerades omedelbara närhet har miljöpartiet gett ekonomiskt stöd till inrättandet av lokala antidiskrimineringsbyråer som kan driva rättsfall. Den hjälp som antidiskrimineringsbyråerna erbjuder är självklart kostnadsfri och innebär inte någon ekonomisk risk för den som väljer att driva sitt mål. Lagstiftningen mot diskriminering är inte bara en papperstiger utan något som får konsekvenser i verkligheten. Samhället måste visa vad som är acceptabelt och inte. Ett av de stora problemen för den som diskrimineras på grund av sitt etniska ursprung är att diskrimineringsombudsmannen, DO, finns i Stockholm, vilket för de flesta drabbade inte ger den närhet som man behöver när man skall prata om svåra situationer som varit kränkande. Ett effektivt sätt för att komma åt detta är att lokala antidiskrimineringsbyråer får ekonomisk möjlighet att driva rättsfall. I Malmö finns sedan några år tillbaka en antidiskrimineringsbyrå, men byrån i Lund har fått lägga ner i brist på medel. För att fler diskriminerade skall få kompetent hjälp vill vi nu att Malmö stad med flera kommuner skall utöka sitt bidrag till lokala antidiskrimineringsbyråer. Det är inte bara diskriminering som orsakar segregationsproblem i Malmö. Tyvärr bidrar även många politiker till att människor i socialt utsatta områden ses som ett problem snarare än som en resurs. Malmös finanskommunalråd Ilmar Reepalu, ivrigt påhejad av de borgerliga, har allvarligt bidragit till bilden av vissa stadsdelar som problemområden, inte minst i frågan om att flyktingar fritt skall kunna få bosätta sig här. I Stockholmstidningar har Reepalu gått till hårt angrepp mot asylsökandes rättigheter att fritt välja bostadsort. Vi delar inte Reepalus bild av Malmö och det är inte en bild som vi vill att resten av landet skall ha. Malmö är en stad med minst lika mycket utvecklingsmöjligheter som utmaningar. Nu har Malmö chansen att visa att det är en stad där alla får plats och är välkomna. Utsatta människor som fått uppehållstillstånd i Sverige skall känna att Malmö är en stad där de kan börja sitt nya liv. För att klara integrationen på ett acceptabelt sätt bör det också göras en stor satsning på företagande riktad till invandrare, samarbetet med lokala antirasistiska organisationer bör ökas, liksom medborgarinflytandet genom lokala beslutande folkomröstningar. Det behövs dessutom en bostadskö som gör att MKB och andra fastighetsägare inte diskriminerar dem som söker bostad. Arbetsplatsintroduktionen för invandrare bör utökas, något som är en viktig åtgärd för att invandrare skall få in en fot på arbetsmarknaden. Fler närpoliser behövs i socialt utsatta stadsdelar. Om ansökningshandlingarna inom den offentliga sektorn avidentifierades skulle de som anställer inte sortera bort, medvetet eller omedvetet, människor på grund av deras namn. Öka samtidigt kompetensen hos SFI-lärare. Det skall bli ett statusyrke bland nyutexaminerade lärare. En känd socialdemokrat sade en gång att "politik är att vilja". Det innebär att inte kapitulera när man ställs inför ett problem.