I sin krönika den 15/5 pekar Alf Ronnby ut mig och ett antal andra namngivna personer som nyliberaler. Krönikans beskrivning är en sammanfattning av den ?granskning? TV-programmet Dokument inifrån gjorde för några veckor sedan. Trots att denna källa inte anges verkar det vara det enda underlaget för Ronnbys analys av vänsterpartiet. Jag skulle vilja ge en bredare bild.

Under trettio år var jag en aktiv medlem i vänsterpartiet, de sista sju åren som riksdagsledamot. Ronnby ironiserar över att v-riksdagsgruppen gick med på besparingsförslag. Jag undrar hur statens ekonomiska situation annars skulle ha hanterats. Besparingarna skedde när räntorna på statsskulden hotade att bli den största utgiftsposten. Från vänsterpartiets sida gjordes då vad som var möjligt för att försöka freda kommuner och landsting. Utifrån den andel av väljarna som v då hade bakom sig var det inte läge för att diktera den ekonomiska politiken för socialdemokraterna. Hade det varit mera vänster att låta de borgerliga partierna försöka lösa den ekonomiska kris de själva hade skapat? Utöver kommuner och landsting var det en annan fråga jag särskilt minns att vi tog strid om i slutet av 1990-talet. Med Johan Lönnroth i spetsen krävde vi att arbetslöshetsbekämpning skulle överordnas inflationsbekämpning i statens ekonomiska politik. V fick lämna mycket annat för att få igenom detta med socialdemokraterna. Mycket tack vare detta slapp vi ett regeringsskifte i 2002 års val.

Ronnby sätter etiketten nyliberaler på alla oss som ville fortsätta utvecklingen av vänsterpartiet som ett resultatinriktat rödgrönt parti snarare än försöka återvända till ett tidigare skede i historien. Jag tror knappast att den etiketten hade använts om Ronnby bekvämat sig med att läsa den nyutgivna antologin Vägval Vänster eller om förnyarnas politiska praktik hade granskats utifrån en annan källa än Dokument Inifrån. För egen del har jag konsekvent bekämpat bolagiseringar och avregleringar inom det politikområde jag hade ansvar för; transportpolitiken. Jag hävdar att min insats, tillsammans med fackförbundet SEKOs och andras agerande, bidragit till att regeringen i sin transportpolitiska proposition nu gör halt för vidare avreglering av järnvägstrafiken. En sammanhållen tågtrafik är en förutsättning för att åstadkomma den nödvändiga klimatanpassningen av trafikpolitiken.

Vid analys av hur vänsterpartiet förändrats är den systematiska nedtoningen av miljöperspektivet en viktig faktor. Under de första åren av vs och mps samarbete med regeringen hjälptes vi åt med att höja dieselskatten, sänka kollektivtrafikmomsen och flytta investeringsmedel från väg till järnväg. I de senaste förhandlingarna har vänsterpartiet snarare varit en bromskloss när det gäller bensinskatt, skärpta kvoter för industriutsläpp och flygskatt. För egen del var detta en väsentlig orsak till att lämna v och gå över till mp. Klimatförändringarna drabbar tredje världen mycket hårdare än oss i Sverige. En politik där solidariteten inte innefattar kommande generationer förtjänar inte att kallas vänster.

En annan infallsvinkel på förändringarna inom vänsterpartiet är övergången från resultatpolitik till plakatpolitik. Kompromisser och finansierade förslag gör sig sällan på 1:a maj-banderollerna. Men för dem det berör när det gäller att få råd att laga tänderna, ha någon bredvid sig i livets slutskede, att få extra hjälp med att lära sig läsa etc. är det väsentligt om politiken är på låtsas eller på riktigt. 200 000 nya jobb i offentlig sektor och sex timmars arbetsdag till alla med bibehållen lön kan låta kraftfullt. Men utan tillstymmelse till plan för det ska kunna genomföras faller kravpamfletterna platt till marken. Denna förändring av vänsterpartiet är sannolikt huvudförklaringen till att många valt att inte vilja kandidera igen och/eller avsluta medlemskapet.