Frågan om vad som är vänster har diskuterats många gånger i VB. Begreppet vänster förekommer sparsamt i miljöpartiets interna diskussioner. Men allt vad jag tror att VBs läsare innefattar av innehållet i vänsterbegreppet finns med i mp, men det kallas solidaritet. Mps solidaritetsbegrepp lägger dock minst lika stor vikt vid solidaritet med människor i tredje världen och med kommande generationer som solidariteten inom Sverige här och nu. Rent praktiskt har det allt sedan Eva Zetterberg togs bort från utrikesutskottet inneburit att biståndsanslagen värnats mer av mp än v samt att mp till skillnad från v förespråkade flygskatt på utomeuropeiska flygresor och höjd bensinskatt när v motsatte sig detta med hänvisning till den svenska arbetarklassens ekonomiska situation.

Är det vänster att ha de mest långtgående kraven som sedan kan bli en tjusig reservation när man blivit nedröstad? Eller är man mer vänster när man lyckats formulera krav som kan vinna en majoritet i den beslutande församlingen och därmed förflytta de faktiska positionerna vänsterut, om än med ett litet steg? Under större delen av vänsterpartiets och dess föregångares historia har den första definitionen varit överordnad och de reella politiska resultaten har varit mycket begränsade. Men när vi i vänsterpartiets dåvarande riksdagsgrupp efter 1998 års val hade möjlighet att påverka budgetar och andra förslag från regering till riksdag fick vi en väsentligt större möjlighet att realisera vänsterns politik. Kanske någon anser att det inte var någon stor sak att sysselsättningsmålet överordnades inflationsmålet i den ekonomiska politiken, men de flesta bedömare har efteråt konstaterat att denna framgång för Johan Lönnroth och andra i riksdagsgruppen var lyckosam inte bara för sysselsättningen utan för hela den offentliga ekonomin.

Men kritiken från partistyrelsen med Kalle Larsson och Camilla Sköld-Jansson i spetsen lät inte vänta på sig. Vi riksdagsledamöter fick ideliga referat från PS-möten där brytning av samarbetet med regeringen hade diskuterats. Ständigt fick jag känslan av att partistyrelsen hade föredragit att vi suttit med rena händer genom att hoppa av och förklarat att vi inte hade lyckats påverka tillräckligt och därför lämnat samarbetet med s och mp. Det var nog ingen slump att det var just jag av oss fyra nya skåningar som blev invalda 1998 som skulle petas ned från första plats på riksdagslistan inför 2002 års val. Jag hade onekligen förhandlat mycket mer med regeringen och fixat med propositioner om kemikaliepolitik, infrastruktur och miljömål. Anledningen till att jag accepterade att det bildades en krysskampanj för att få mig återvald trots nedpetningen var att det i verkligheten faktiskt spelar roll om investeringarna i ny järnväg tredubblas eller ej och om motorvägssatsningar byts ut mot 2+1-vägar med mittvajer så att väginvesteringarna kan förhindra många fler dödsolyckor (eftersom denna förändring räcker väganslagen till att göra 20 så lång vägsträcka kan göras mötesfri).

Samma principiella resonemang för den krysskampanj som ledde till att jag passerade listettan och blev återvald var motivet till att senare byta parti. Vid 2004 års kongress befäste vänsterpartiet återgången till plakatpolitiken kringgärdard av den gamla och för vissa trygga vänsterretoriken. Ganska många v-pensionärer var nöjda när Lars Ohly ersatte Gudrun och uttryckte sin tillfredställelse över att han låter som vänstern gjorde förr. Vi var dock ganska många som kände oss obekväma med att utbytet av budgetförhandlingarna blev allt magrare. Inte beroende av en ökad motvilja från socialdemokraterna utan mer beroende på att vänsterpartiet inte iddes åstadkomma praktiskt genomförbara förslag. Att återta all kollektivtrafik i statens ägo renderar frågor om huruvida bussbolagen ska konfiskeras eller köpas till markandspris och hur det i så fall ska finansieras. Sex timmars arbetsdag med full lönekompensation för alla leder till frågor om hur exempelvis sjukvården ska fungera rent praktiskt när det inte finns utbildad personal så det räcker eller huruvida landstingsskatten ska höjas för att finansiera reformen.

Det var givetvis ett mycket stort steg att lämna det parti som jag under trettio år ägnat merparten av min fritid åt. Jag visste att jag skulle bli anklagad för svek. Alla de människor som i krysskampanjen hjälpte till ? vad gjorde jag med deras förtroende? Men jag bestämde mig för att lojaliteten med de politiska krav jag arbetar med är större än det parti jag ursprungligen blev invald för. Efter det gruppmöte som uppdrog åt förtroenderådet att utreda om jag skulle få fortsätta förhandla för vänsterpartiet i trafikfrågor eller ej bestämde jag mig. Att sitta kvar som riksdagsledamot och bara lyfta arvodet utan att ha något inflytande bedömde jag vara ett större svek än att byta parti och försöka jobba för de frågor jag hade bett om väljarnas förtroende för att få jobba med. Efter ett år som miljöpartistisk riksdagsledamot har jag inte haft anledning att ångra mig. Beträffande de frågor om järnvägstrafik, trafiksäkerhet och jämställdhet som redovisades i kryssflygbladet har jag kunnat påverka besluten mer jämfört med tiden innan partibytet.

Nog om det som varit och till frågan om det stundande valet. Jag anser att strategi som bäst gynnar de frågor en modern vänster driver är den som ser till att det rödgröna laget vinner. Mindre intressant är vilken enskild spelare som utmärker sig på plan. Jag hävdar att miljöpartiet behövs eftersom vi (tyvärr!) är ganska ensamma med att göra konstruktiva förslag om hur oljeberoendet ska minska på riktigt eller hur trafiken ska fungera rent praktiskt samtidigt som den anpassas till miljö- trafiksäkerhets- och jämställdhetsmål. Om kärnan i vänsterbegreppet är solidaritet så är det väsentligt med åtgärder som inte kortsiktigt gynnar en grupp på kommande generationers bekostnad. Därför är det beklämmande, men dock tämligen förutsägbart, att vänsterpartiet i Malmö motsätter sig trafikavgifter på bilismen för att finansiera en förbättrad kollektivtrafik och för att göra luften mindre ohälsosam. I valkampanjen syns heller inga andra förslag från vänsterpartiet om hur solidariteten med icke bilburna och med kommande generationer ska praktiseras. Besvikelsen från forna v- och s-väljare får dock inte leda till att Reinfeldt och hans blågrå gäng får tillfälle att göra egenintresset och betongpolitiken till ledstjärnor i svensk politik. De har lika lite som sina lokala kompisar i Lund svar på de stora framtidsfrågorna. Hjälp oss i det rödgröna laget att få ett förnyat förtroende!