Om inte budgetbesluten ger utrymme för jämställdhet finns heller inte förutsättningar att åstadkomma en sådan, påpekar miljöpartiets Peter Eriksson och Karin Svensson Smith.


PERSONAL. Den könsrelaterade lönediskrimineringen i offentlig sektor kan avskaffas under kommande mandatperiod om det röd-gröna laget får regeringsmakten. Den slutsatsen vågar vi dra sedan TCO, LO, vänstern och socialdemokraterna i allt väsentligt går oss till mötes i initiativet för ett handslag för jämställda löner i offentliga sektorn. Bland de fackliga centralorganisationerna är endast Saco kritiskt.
Regeringen och v har klargjort sitt svar i och med vår överenskommelse om regeringsskrivelsen Handlingsplan för jämställda löner. Regeringen avser att kontinuerligt inbjuda till samtal med arbetsmarknadens parter med syfte att få till stånd en gemensam samling för att systematiskt arbeta med att få bort de osakliga löneskillnaderna.

Statistik visar att kvinnor ligger cirka 8 procentenheter efter män. Då är siffrorna rensade från faktorer som arbetstidens längd, utbildningsnivåer, arbetets art med mera. Problemet finns på hela arbetsmarknaden och i alla inkomstlägen. Kommunerna är dock något bättre än staten, landstingen och den privata sektorn.

Vilka metoder kan användas för att komma till rätta med lönediskrimineringen? Det har vi funderat mycket på. Vi gillar den svenska modellen, där parterna genom kollektivavtal kommer överens. Avtal leder nästan alltid till bättre resultat än lagstiftning och dekret.

Samtidigt har det politiska systemet ett ofrånkomligt arbetsgivaransvar i offentliga sektorn. Vi har fått befolkningens uppdrag att sköta ägarrollen och med det följer ett givet ansvar. Då känns det onekligen mycket bra att många kommuner och landsting påbörjat arbetet med att åstadkomma jämställda löner.

För oss är det således självklart att politiken klargör sina principiella avsikter för personalpolitiken. Det handlar om att ge ägardirektiv som ansvariga tjänstemän har att hålla sig till. Dessutom finansieras lönerna i offentlig sektor till en övervägande del genom politiskt beslutade budgetar i staten, landstingen och kommunerna.

Det betyder i klartext att det krävs politiskt fattade beslut om att skapa utrymme för jämställda löner. Därför är diskussionen om huruvida politiken ska lägga sig i eller inte en skendebatt. Utan riktiga pengar finns det inget att fördela vare sig till det ena eller andra. Om inte budgetbesluten ger utrymme för jämställdhet då finns heller inte förutsättningar att åstadkomma en sådan.

Traditionens kraft är stark, även inom facken. Det är inte lätt att stå emot när manligt dominerade grupper kräver mer. Detsamma gäller män i chefsställning som argumenterar för sin egen lönenivå utan tanke på hur situationen är för kvinnor i samma ställning. Då gäller det att visa civilkurage och stå upp för kvinnornas sak. Vi har gemensamt ansvar i jämställdhetsfrågan!