I den utredning som föregick riksdagens inrättande av femton miljökvalitetsmål fanns en diskussion om huruvida bilismen måste minska eller om det räcker med att minska luftföroreningarna från bilismen. Efter en redovisning av vad som rimligen kan menas med en god bebyggd miljö och vilka förändringar som i så fall krävs för att uppnå det målet fastnade miljömålskommittén för att bilismen måste minska. Att få mindre buller, mer grönyta och en trygg trafikmiljö står högt på önskelistan för de flesta som bor i städer. I expansiva regioner finns ett stark efterfrågan på ny mark för bostadsbyggande. Då förslår vare sig förnybara bränslen, katalysatorer eller partikelfilter. Den i särklass väsentligaste åtgärden för att tillgodose alla dessa önskemål är att volymen biltrafik minskar. I miljömålsrådets senaste rapport framgick tydligt att vägtrafikökningen, särskilt den tunga trafiken, är anledningen till att prognoserna för uppfyllande av klimatmålet och flera andra miljömål ser dyster ut.

Trots dessa tämligen klara samband har ändå riksdag och regering tvekat och oftast backat vid beslut som skulle göra det dyrare att köra bil. Trängselskatter, reseavdrag, registreringsskatt för nya bilar ? jag skulle från mina åtta år som riksdagsledamot kunna räkna upp mycket mer. Och tyvärr är förhållandet detsamma i regioner och kommuner. Ingen regionpolitiker säger att kollektivtrafiken ska prioriteras ner, men inför investeringsbesluten är alltid vidgad vägkapacitet viktigare. De kommunala trafikåtgärderna har varit välmenande men inte minskat andelen biltrafik av de totala persontransporterna. Vad kan detta bilkramarbeteende bero på? Jag ska resonera kring två av de tänkbara förklaringarna.

För det första underskattar många politiker medborgarnas vilja att vidta kraftfulla förändringar för att undanröja miljöhoten. Mer än en undersökning har visat på denna underskattning av medborgarnas förmåga att förstå orsakssamband.

För det andra har det stor betydelse att det finns vägfordonstillverkning med många underleverantörer i Sverige. En jämförelse mellan de ekonomiska intressen som representerar vägfordon/vägbyggnation och de som representerar spårtrafikdito är som att jämföra elefanten med myggan. Beslut om förmånsbilsregler, var i landet vägarna behöver byggas ut mm påverkas av vad som kan förväntas gynna Volvo och SAAB.

Men liksom föräldrar kan göra sina barn en björntjänst genom att skämma bort dem. kan undfallenhet från det politiska systemet förhindra den utveckling fordonsförtagen behöver för att klara sig i den internationella konkurrensen på lång sikt. Riksdagsmajoritetens bestämda inriktning på miljöbilar är kanske det som räddar biltillverkningen i Trollhättan och därmed 4 700 arbetstillfällen plus de jobb underleverantörerna står för. Av de bilmodeller som tillverkas på Trollhättefabriken är SAAB Biopower den enda som säljer bra. Ändring av förmånsbilsreglerna, skattebefrielsen av biobränslen samt pumplagen gynnar både klimat och sysselsättning. Den borgerliga alliansen säger sig vara mer positiv till bilismen, men paradoxalt nog röstat emot det som kanske räddar personbilstillverkning i Sverige.