Den gröna skatteväxlingens resa i svensk politik har gått från att ha betraktats som en utopisk och teoretisk grön dröm till att i dag vara det kanske mest effektiva verktyget i kampen mot klimatförändringarna. Nu måste vi lära oss av den skatteväxling som varit när vi går vidare och vässar klimatpolitiken.
2001 påbörjades den gröna skatteväxling som under fem år kom att växla drygt 17 miljarder kronor, genom höjda miljöskatter och sänkta skatter på arbete. Syftet var att det ska löna sig att handla miljövänligt, medan de som förstör miljön får betala för de miljökostnader de annars skyfflar över på andra.
Med hjälp av Riksdagens utredningstjänst har vi undersökt skatteväxlingens effekter på miljö, fördelning och sysselsättning.
Skatteväxlingen har varit en miljömässig framgång. Under perioden har koldioxidutsläppen inom sektorn bostäder och service nästan halverats, främst genom att många småhusägare har bytt uppvärmning från olja till biobränslen.
Samtidigt har den totala energianvändningen inom sektorn minskat med 12 TWh. Inom industrisektorn har utsläppen inte förändrats nämnvärt, men å andra sidan har industrin av konkurrensskäl i princip undantagits helt från skatteväxlingen. Det stora sorgebarnet är dock alltjämt transportsektorn, där koldioxidutsläppen envist ökar. I viss mån beror detta på att skattehöjningarna på transportområdet inte varit tillräckligt tuffa. Sammantaget har bensinskatten höjts med endast 15 öre och dieselskatten med 50 öre litern. I takt med att medvetenheten om klimatfrågans allvar ökat borde det finnas goda möjligheter att få acceptans för större förändringar på transportområdet.
Fördelningseffekterna av skatteväxlingen har varit progressiva, det vill säga låginkomsttagare har tjänat mer än höginkomsttagare. Inte heller klyftorna mellan stad och land har ökat, snarare minskat något. Skillnaderna är små, men generellt har hushåll i glesbygdskommuner och befolkningsmässiga småkommuner tjänat mer än hushåll i storstäder och dess förorter. Dessutom kan vi konstatera att pensionärerna tjänat mer än befolkningen i övrigt.
En tanke med skatteväxlingen har varit att de sänkta arbetsgivaravgifterna skulle kunna skapa fler arbetstillfällen. Vår slutsats är dock att de sänkningar som ingått endast haft marginell påverkan på sysselsättningen.
Sänkningarna har inte varit tillräckligt stora och i bästa fall resulterat i ett tusental nya arbeten. Vi har även undersökt den mediala skildringen av skatteväxlingen, där skatteväxlingen nästan uteslutande beskrivits som en skattehöjning och inte en växling. Ansvaret för detta faller till viss del på oss själva, då vi borde ha kunnat vara mer offensiva och tydliga i vår kommunikation utåt. Samtidigt bör vi fråga oss om inte reformen i sig är svårkommunicerad eftersom den sker i alltför många steg oberoende av varandra.
Sammanfattningsvis finns det en rad lärdomar som vi behöver dra för att ytterligare vässa den gröna skatteväxlingen inför framtiden. De viktigaste är att allvarligt överväga om skatteväxlingen måste ske krona mot krona, där höjda miljöskatter följs av exakt lika stora skattesänkningar. När alliansen redan genomfört stora skattesänkningar bör vi fundera på om man i framtiden i stället ska växla höjda miljöskatter mot klimatinvesteringar, till exempel järnvägar.
Det är inte någon bra idé att börja med att fastställa en ram som vi sedan fyller med innehåll. Detta resulterade i kortsiktiga överenskommelser som varken kunde förutses av industri eller hushåll. Stabila uppgörelser med tydliga planer för framtida skatteförändringar ger människor en trygghet i att kunna delta aktivt i omställningen. Detta stimulerar också till mer teknikutveckling och investering i klimatteknik.
Den gröna skatteväxlingen är den kanske intressantaste och viktigaste utvecklingen av skattesystemet någonsin. Genom att bygga på de erfarenheter som finns kan vi vässa reformen ytterligare och vara en inspirationskälla även för andra länder i den nödvändiga klimatomställningen.