Det känns märkligt att höra den svenska debatten rörande infrastrukturen och dess klimatpåverkan. Medvetenheten om att trafiken genererar kraftiga utsläpp av växthusgaser är obestridlig. Alla säger sig veta att vi i Sverige, liksom i övriga delar av västvärlden, måste reducera våra utsläpp. Löften ställs och högtidliga dokument skrivs under. Men sanningen är att kontentan av den svenska klimatdebatten hittills är lova runt, men hålla tunt. Det måste bli slut på denna klimatmässiga dubbelmoral.

Den enda samhällssektor som fortfarande ökar sina utsläpp av fossila växthusgaser är transportsektorn. Vi vet att varje väg där bilens framkomlighet ökar genererar ny trafik. Vi vet att alternativa bränslen och ny förbränningsteknik inte kompenserar de ökningar av växthusgaserna som transporterna skapar. Finansieringen för omställningen sker genom en höjning av klimatskatterna. Vi vet att ekonomiska styrmedel är effektiva för att begränsa utsläppen. En del av den tunga lastbilstrafiken vill vi föra över till järnväg genom att en kilometerskatt införs. Det finns ett stort behov av att bygga om transportsystemet i sverige. Framtidens transportlösningar går på räls eller vatten. Miljöpartiet visar i sin statsbudget hur man skulle kunna göra en stor satsning på järnvägar och kollektivtrafik för att öka kapaciteten och effektivisera transporterna. De närmaste tre åren satsar vi tio miljarder kronor mer än regeringen på spårburen trafik. Vårt mål är att på sikt fördubbla järnvägskapaciteten i Sverige.

Klimatförändringen är redan här. Nobels fredspristagare 2007, FN:s klimatpanel IPCC, talar om att vi behöver reducera utsläppen av fossila växthusgaser med så mycket som 80 procent. Av dessa rön drar varken Åsa Torstensson eller den borgerliga regeringen några verkliga slutsatser. Politikens uppgift är att åstadkomma de förändringar som är nödvändiga.

Det är dags att byta politik. Inte klimat.