Trots att Konkurrensverket och Statens institut för kommunikations¬analys (Sika) avrått från ökad konkurrens har regering beslutat att ta ifrån SJ delar av ensamrätten att bedriva trafik över länsgränserna. Ytterligare konkurrens på spåren under nuvarande förutsättningar leder till storregionala monopol som kan omöjliggöra effektiv interregional trafik. Medan den regionala tågtrafiken får underskottstäckning av regioner/landsting och samtidigt har hälften av fordonskostnaden täckt av statliga anslag kör SJ den interregionala trafiken helt på kommersiella villkor. I Sika:s analys sägs att SJ:s roll som alternativ till inrikesflyget förmodligen är färdigspelad.
Kritiker till avregleringens effekter möts ofta av argumentet att det inte går att rulla utvecklingen tillbaka. Men är det inte just det avregleringsivrarna försöker göra? Under järnvägens barndom skötte ett antal privata intressenter såväl spår som trafik. Först när staten tog över och byggde ut järnvägen kunde spårtrafikens stora förtjänster tillgodogöras. Järnvägstrafik gör sig bäst som ett samman¬hållet system där tidtabeller, biljettbokning och prissystem hänger ihop.

Sverige måste få ner växthusgaserna och samtidigt klara transporterna på bästa sätt. Då är tågtrafiken nödvändig. Effekten av att inrikesflygets enda konkurrent, SJ, förlorar sin ensamrätt på stamnätet blir otvetydigt en ökad klimatpåverkan. Om regeringen inte gillar SJ vore det hederligare att sätta bolaget på utförsäljningslistan än att skjuta det i sank.