Klimatdebatten har gjort att järnvägstrafiken blivit intressantare än på många decennier. Det är självklart eftersom den energimängd som behövs for att förflytta en människa eller ett stycke gods på järnväg är en bråkdel av den som behovs för bil, lastbil eller flyg. Själva överflyttningen är alltså en miljövinst, alldeles oavsett hur elektriciteten som driver tåget alstras.

Problemen vi står inför är:

* att kapaciteten på järnvägen är svår att öka snabbt,

* att det finns vissa motsättningar mellan den långväga och den kortväga trafikens behov.

Båda dessa omständigheter leder till vissa prioriteringsfrågor. De bildar bakgrund till de repliker som kommunstyrelseordförandena i Malmö respektive Lerum, Ilmar Reepalu (s) och Henrik Ripa (m), ger mig i Dagens Samhälle nr 1/08.

Ilmar Reepalu är överens med miljöpartiet om att bankapaciteten måste öka. Det vi inte är överens om är hur trafiken drivs mest effektivt. Att ersätta en sammanhållen rikstrafik på järnväg med ett lapptäcke av regionala bolag är ju inte konkurrens, det är en fraktionering som minskar tågtrafikens möjligheter att vara ett alternativ till inrikesflyget.

Vi riskerar att förlora trafik som är viktig även för Malmö (exempelvis nattågen Malmö-Stockholm) om olika bolag kan gå in på korta intensiva linjer och plocka russinen ur kakan. Ilmar Reepalu har fel när han påstår att det bara är SJ som är kritiskt till att stycka upp trafiken. Även Konkurrensverket och Statens institut för kommunikationsanalys (Sika) har avrått från ökad konkurrensutsättning.

Henrik Ripa efterlyser miljöpartiets stöd för en alternativ sträckning av Västra stambanan genom Lerums kommun. Det finns dock tre problem:

Erfarenheten visar att en utflyttning av järnvägen till bebyggelsens periferi gör att trafiken minskar. Färre tar sig till stationen och sätter sig på tåget. Det sinkar också den långväga trafiken om vi börjar bygga banorna i sicksack genom landet. Slutligen är det dyrt att bygga järnväg. Då måste de lösningar som ger störst klimatnytta för pengarna väljas.