Att EU-kommissionen lyckats enas om ett klimatpaket är i grunden positivt, men tyvärr är ambitionerna alltför låga. När EU på Bali talade vackert om att de rika länderna måste minska utsläppen med mellan 25 och 40 procent till 2020 håller det inte att sedan gå hem och nöja sig med en 20-procentig minskning från 1990 års nivå. Sverige får därför inte nöja sig med den 17-procentiga minskning jämfört med 2005 som vi fått som krav, utan måste se till att nå högre än så.
Svenskt Näringslivs ledning är dessvärre konservativ och kontraproduktiv i sina kommentarer. Klimatomställningen blir en betydande ekonomisk drivkraft de närmaste decennierna, och Sverige har goda förutsättningar att utnyttja de möjligheter som öppnar sig. Man borde bejaka utvecklingen i stället för att förneka den. Klimatförändringarna är en realitet som alla måste förhålla sig till och de kommer att påverka näringslivet genom ändrade ekonomiska förutsättningar, genom andra konsumtionsmönster och genom politiska beslut. Detta gäller inte bara de delar av näringslivet som är direkt påverkade, utan hela näringslivet och hela samhället. När människor ändrar sina konsumtionsmönster för resor, inköp, för hur de väljer att spara och hur de väljer att bo så kommer nya möjligheter givetvis att öppna sig för dem som erbjuder de produkter som uppfyller de nya behov som skapas.
Sternrapporten visar med all tydlighet att det blir betydligt kostsammare att skjuta upp problemen än att vidta åtgärder nu. Att försöka motsätta sig en kraftfull klimatpolitik med hänvisning till kostnaderna för näringslivet är därför inte en långsiktigt hållbar strategi. Frågan är snarare hur styrmedlen ska utformas så att det blir störst klimatnytta till lägst kostnad. Klokt utformade ekonomiska styrmedel såsom koldioxidskatten är bland de mest kostnadseffektiva klimatverktyg som finns och det är den vägen vi nu måste gå.
I motsats till regleringar ger de aktörerna möjlighet att anpassa sig på det sätt som är bäst för dem, och fördelar automatiskt utsläppsminskningarna så att de sker där det är billigast. I motsats till subventioner, som endast gynnar det som subventioneras, gynnar koldioxidskatten såväl energieffektivisering och energibesparing som en övergång till fossilfria energikällor. För att göra klimatomställningen så smidig som möjligt krävs det mer långsiktighet, så att inte osäkerhet om spelreglerna håller tillbaka nödvändiga klimatinvesteringar.
Beskattningen av fossila drivmedel och bränslen bör exempelvis få en helt ny inriktning. Det krävs inte bara en plan för vilka årliga utsläppsminskningar som är nödvändiga för att nå de långsiktiga klimatmålen utan också en plan för hur koldioxidskatten behöver förändras för att nå dessa mål. Det innebär inte att koldioxidskatten ersätter alla andra styrmedel, men det innebär en större trygghet för företagen i hur ett av de mest betydelsefulla styrmedlen kommer att utvecklas. När företagen inte behöver tveka om att klimatanpassning lönar sig finns det också incitament för att frigöra näringslivets inneboende utvecklingskraft.